Barnen är förlorare i eftervåldet - Krönika av Pia Eklund för tidningen Omtanke

Det har nu gått 5 år sedan vi satte strålkastarljus på eftervåldet genom att dela berättelser ur verkligen under hashtaggen #vibrytertystnaden, samt ge ut en bok med samma namn. Några små framsteg har skett sedan dess, till exempel har begreppet eftervåld antagits i svenska akademins ordlista och barnkonventionen är numera lag. Men i praktiken har de drabbades situation inte förändrats. Det tillkommer hela tiden nya kvinnor till vårt stödforum som berättar hur de levt i en djupt skadlig relation med olika former av våld, och till slut hittat modet att lämna – vanligen främst för att skydda barnen och hur de då obarmhärtigt kastas omkull av eftervåldet. Ett våld där de största förlorarna alltid är barnen.

Ansökningarna fortsätter att strömma in till Insamlingsstiftelsen Respira som startades i kölvattnet av #vibrytertystnaden när vi insåg vidden av hur många kvinnor med barn som drabbas hårt ekonomiskt av eftervåldet.

En viktig aspekt är hur ensamstående mammor som flytt våld, inte har prioritet i bostadskön medan deras förövare, om de suttit av ett fängelsestraff eller missbrukat bort sin inkomst och bostad, blir servade med bostad av socialtjänsten. Detta är en omänsklig situation där kvinnorna ofta är hänvisade till en dyr andrahandsmarknad eller i värsta fall inte får någon bostad alls.

Att ideella krafter behöver hjälpa kvinnor som flyr mäns våld tyder på felprioriteringar i samhället. Det signalerar tydligt till kvinnor att de inte är så viktiga. Och många tvingas stanna kvar i toxiska relationer av ekonomiska skäl. Detta kostar i slutändan samhället mycket mer.

Spanien har ett kvinnocenter i varje kommun, lika självklart som annan skattefinansierad samhällsservice. Här får kvinnorna kostnadsfri juridisk rådgivning, terapi för att läka, hjälp med att hitta bostad, söka jobb och stöd i att bli självständiga. Det borde finnas även i Sverige, där var fjärde kvinna utsätts för en mans våld någon gång under sitt liv.

Att det är skadligt att växa upp i ett hem där det förekommer våld är nog de flesta överens om, men eftervåldets skadeverkan verkar vara en blind fläck hos många. Skadan av att tvingas till umgänge med en förälder som man är rädd för, att bli överkörd och inte lyssnad på av vuxenvärlden sätter djupa spår.

Vardagliga konflikter som drabbar barnen i eftervåldet är, förutom att de eventuellt nekas hjälp och korrekt diagnos samt traumahantering, den där underskriften som blir ett ständigt vapen för förövaren. Det kan gälla skolbyte, gymnasieval, passansökan, bankärenden för att nämna några.

Nyligen hjälpte Respira en ung mamma vars skyddade identitet blivit röjd efter att dotterns pappa hittat dem och gått bärsärkagång i bostaden och stulit allt av värde. Socialtjänsten valde då att placera sexåringen i en kontaktfamilj. Mamman erbjöds skyddat boende men då fick varken flickan eller familjens hundar följa med. Tänk om man istället frihetsberövade förövaren och lät de oskyldiga leva ett normalt liv.

Det är svårt att förstå att kvinnor och barn hanteras så nonchalant och empatilöst av samhället. Inget borde vara viktigare än att se till att de kvinnor som flyr våld får hjälp att landa tryggt i en bostad, erbjuds hjälp att läka sina trauman och komma på fötter för att kunna vara en bra och trygg förälder. Och vidare att barnen får adekvat hjälp att läka sina trauman.

Alla som arbetar med våldsutsatta borde läsa in sig på Dr Gabor Mates arbete. Han är en guldgruva av kunskap när det kommer till trauma, emotionell stress och dess konsekvenser. Om alla får hjälp att läka och leva i frihet från våld skulle vårt samhälle troligtvis snart se helt annorlunda ut.