"The Void" är den tomma platsen där ingenting är givet men allt är skrämmande möjligt

JAG VILL SKAPA EN HISTORIA TILLSAMMANS MED DIG

Hösten 2014 var mitt romanmanus färdigt för redigering. Jag behövde ta en paus från skrivandet och passade på att återuppta mitt måleri som vilat i decennier. Många av oss kreativa själar är så rädda för det där mellanrummet som uppstår mellan olika göranden. Det kallas ibland för "The Void", den tomma platsen där ingenting är givet, men allt är skrämmande möjligt. Jag är glad att jag vågade stanna där ett tag, för en gångs skull. Jag rusar ofta på, in i nästa projekt så snart det förra är färdigt.

Mitt måleri hade legat och ruvat länge. Jag förstår det nu. Jag släppte fram bild efter bild och målade som i trans. Det fullkomligt exploderade, samtidigt som skrivandet fick vänta - trodde jag.

En dag när jag stod vid mitt staffli i ateljén på Edsvik Konsthall slog det mig: "Jag målar ju som jag skriver!" Berättandet pågick, även om jag inte skrev en rad. Det är spännande att tomheten ändå kan vara någonting.

Jag vill försöka gestalta det där som finns under ytan. När jag målar kan det vara en skugga bakom en gardin. En rörelse i dimma. Ett fragment i ett hörn. En beskuren bild. Något man inte ser, men som ändå finns där. Det är likadant när jag skriver. Jag tycker om mystiken i det vardagliga och jag blir glad när andra kan se det, i det jag gör. Det enda vi behöver göra är att stanna upp, titta och lyssna extra noga, och vara öppna för det förbryllande.

Men hur hemlighetsfull vågar jag egentligen vara som författare? Hur stor plats ska "The Void" få ta och hur stora krav kan jag ställa på dig som läser? Olof Lagercrantz nämner i sin bok "Konsten att läsa och skriva" att författaren och läsaren behöver skapa halva berättelsen var för att det ska uppstå en intressant relation. Han refererar till författaren Joseph Conrad som skriver till en läsarvän: "Tack och lov för intelligenta läsare."

Det är sannerligen en utmaning att inte bli för detaljerad, men det behövs tillräckligt mycket för att väcka nyfikenhet. Att varken vara förutsägbart tråkig, eller kryptiskt obegriplig. Min första version är ofta snålt skriven, därefter bygger jag ut om det behövs. Det är något jag har med mig från mitt arbete som copywriter. För mig är det lättare att lägga till, än dra ifrån. Jag har svårt för avsked och du behöver bara kika in i röran hemma hos mig för att förstå det.

I min debutroman "Mamma kom aldrig hem" finns ett tomrum mellan huvudpersonen Linn och hennes mamma som ständigt försvinner och kommer tillbaka. En ovisshet. Linn fyller det där tomrummet med sina egna tolkningar, sin egen sanning om vad som egentligen händer. På samma sätt hoppas jag att du känner dig fri att läsa in precis vad du vill i det jag berättar, att du fyller tomrummen med ditt. Då blir din och min gemensamma berättelse något unikt, och det är ganska fantastiskt. Romanen släpps den 27 augusti. För recensionsex kontakta info@ordberoende.com