Pressmeddelande -
Oxfam om IPCC-rapporten: dagens klimatpolitik otillräcklig – de rikaste har störst ansvar
FN:s klimatpanels nya rapport visar att nuvarande politik och handlingsplaner inte kommer räcka för att hålla den globala uppvärmningen under 1,5 grader. Och ju längre vi väntar, desto svårare, smärtsammare och dyrare kommer omställningen att bli. Klimatkrisen är orättvis och ojämlik och det mänskliga lidandet enormt. Snabba och stora insatser krävs där rika länder, företag och rika individer har ett särskilt stort ansvar både för att minska sina utsläpp, och att betala för att motverka uppvärmningens effekter.
IPCC:s rapport visar att klimatförändringarna fortsätter i allt snabbare takt och orsakar stort lidande. Bara den senaste veckan har över 500 människor dött, och över 800 000 människor har drabbats av kraftigt regn, översvämningar och jordskred till följd av cyklonen Freddy i Malawi och Moçambique.
– Rapporten visar hur djupt orättvist klimatkrisen slår. Klimatförändringar påverkar redan nu vädret och klimatet. De leder till extremväder i alla regioner, och orsakar omfattande och bestående förluster och skador för människa och natur. Sårbara samhällen och människor med lägst inkomster, som har gjort minst för att orsaka klimatförändringarna är de som drabbas hårdast, säger Hanna Nelson, policychef Oxfam Sverige.
Att hantera klimatkrisen och minska ojämlikheten och fattigdomen hänger ihop – det är tydligt både i IPCC:s rapport och i Oxfams arbete. Oxfams och andras forskning har visat att människorna med högst inkomster också står för en oproportionerligt stor del av koldioxidutsläppen, samtidigt som de människor som drabbas hårdast av klimatförändringarna ofta har gjort minst för att orsaka den. Dagens IPCC-rapport slår fast att en omställning kommer att kräva omfördelning av resurser och att olika länder, regioner och individer kommer behöva bidra på olika sätt där de allra rikaste har störst ansvar och bäst möjlighet att minska sina utsläpp och betala för omställningen.
– Om den globala uppvärmningen ska kunna begränsas till Parisagendans mål om 1,5 grader innebär det att varje invånare på jorden år kan släppa ut mindre än 2,2 ton koldioxid per år innan 2030. Det är vad världens rikaste 1 procent av befolkningen släpper ut på 12 dagar – medan den fattigaste 50 procenten använder mindre än hälften av det på ett helt år. Det är omöjligt att hantera klimatkrisen utan att särskilt begränsa utsläpp från de allra rikaste individerna, som också är de största utsläpparna. En jämlik klimatomställning kan rädda och förbättra liv, och minska hunger och fattigdom, säger Hanna Nelson.
Klimatojämlikheten är stor både globalt och i Sverige. Den ökande ojämlikheten bidrar till den globala uppvärmningen och gör människor mer sårbara. Nuvarande mål och handlingsplaner från världens länder kommer inte räcka för att nå 1,5 graders-målet. Även Sverige sviker sina klimatlöften. Riksdagen har beslutat att målet är att Sverige senast år 2045 inte ska ha några nettoutsläpp av växthusgaser – för att därefter nå negativa utsläpp. Det målet bedöms inte kunna nås med den politik och de regelverk som finns på plats nu.
– Sverige behöver ta sitt ansvar, både mål och poliycer måste vässas. Vår konsumtion är ohållbar och ojämlik. Sverige behöver nu införa mål och styrmedel som säkerställer att både de totala utsläppen går ner till hållbara nivåer och att de som släpper ut mest också minskar sina utsläpp mest. Sverige måste också leverera ett ambitiöst klimatbistånd till de länder som idag drabbas hårdast av klimatkrisen. Tyvärr är svensk klimatpolitik just nu i det närmaste blind för klimatojämlikheten och för att omfördelande insatser krävs för att bromsa klimatkrisen. De rikaste länderna har ett ansvar att bidra, men det har också de största företagen och de rikaste individerna, säger Hanna Nelson.
Ämnen
Kategorier
Oxfam Sverige är en del av en global organisation som i över 85 länder arbetar med att rädda och förbättra människors liv – för en jämlik framtid. Vi bekämpar klimatojämlikhet, ekonomisk ojämlikhet och orättvisor som orsakar fattigdom och förtryck, och finns på plats vid kriser och katastrofer. Vi bidrar med ny kunskap, synliggör skeva samhällsstrukturer, ger människor verktyg för förändring – och kräver att makthavare tar sitt ansvar.
