Liza Marklund vänder tillbaka i tiden, och tillbaka till Piteå, i ny roman.

Birkarlarna styrde nordligaste Europa under hela medeltiden. Ändå finns det få spår av dem i den svenska historien: landet i norr tillhörde inte Sverige ännu.

I sin nya roman lyfter Liza Marklund fram en bortglömd del av vår gemensamma historia. I en bred och storslagen berättelse om 1500-talets maktkamper följer vi birkarlen Andreas Nicolai från Piteå genom hans liv och gärning.

Historien tar sin början när Andreas kallas hem från sin tjänst som hjälppräst i Luleå för att ta över fädernegården. Först måste han bara segla till Stockholm och leverera skatten till kung Gustav Vasa.

Men Sveriges krig mot Ryssland är ett faktum. Kronan är i desperat behov av flerspråkiga män som kan läsa, skriva och räkna, färdigheter som Andreas behärskar.

Han får inte åka hem. Han behövs vid hovet.

Andreas Nicolai dras allt djupare in i tidens dödliga intriger när inbördeskriget mellan Gustav Vasas söner bryter ut.

Birkarlen är den första romanen i en serie om Sverige på 1500-talet. Den utkommer den 28 september 2026.

Liza Marklund härstammar från birkarlsläkten Rhen Bothniensis. Andreas Nicolai är hennes morfars förfader, fjorton generationer bakåt.

Liza Marklund om bakgrunden till Birkarlen:

Jag är född i Piteå i nordligaste Sverige. Hösten 2010 var jag föremål för Svt:s släktforskningsprogram "Vem tror du att du är?".

Min släkt kommer från Piteå sedan åtminstone femhundra år, kanske uppåt det dubbla. De var birkarlar, fick jag veta.

Jag visste inte vad det var.

Så effektivt har kronan lyckats utradera dem från historien att inte ens vi, deras efterlevande, känner till dem. Gustav Vasa bestämde sig för att kontrollera dem. Hans son, Karl IX, förbjöd dem med hot om dödsstraff.

För birkarlarna levde inte isolerade i någon vildmark, tvärtom. De påverkade i högsta grad sin egen samtid. Andreas Nicolai, min anfader, reste långväga, verkade vid hovet, var indragen i ständiga konflikter och fattade beslut som påverkar oss alla än idag. Hans barn, brorsbarn och barnbarn kom att bli hovpräster, en blev ärkebiskop, en landshövding och en kronofogde. Flera adlades.

Det var vad jag visste när jag först började arbeta med den här romanen. Problemet var att den här tiden, övergången mellan senmedeltid och renässans, i stora delar är höljd i dimmor och dunkel. Det fanns inga kyrkböcker ännu. De allra flesta levde och dog utan att det registrerades någonstans, och de som trots allt återfinns i arkiven hette alla nästan likadant. Att leta detaljer kring människors liv var att söka pusselbitar som kanske aldrig funnits.

Så min berättelse är byggd på skuggor och fragment, på viskningar mellan noteringar i Riksarkivet och kungliga biografier, krönikor om Gustav Vasa och hans söner, fakta om Norrbottens historia, doktorsavhandlingar om fogdeväsendet, Erik XIV:s domar i Höga Nämnden, böcker om samernas matvanor, Martin Luthers liv och tankar, katolicismens väg i Sverige efter reformationen…

Till slut visste jag så pass mycket att jag kunde ta kontakt med de historiker och forskare som jag tackar längst bak i boken. Jag kunde besöka alla de relevanta platser som förekommer i romanen, alla muséer som har den kunskap jag saknade. Allra mest måste jag tacka professor Dick Harrison, både för svar på mängder av frågor och hans historiska deckare i serien "Herrens år".

Jag har aldrig gjort något liknande. Min fascination över tiden och folket på 1500-talet har överträffat alla förväntningar. Historien är hisnande, och nu är den inte längre oskriven.

Liza Marklund, maj 2026