Historiska spår riskerar att utplånas

Riksantikvarieämbetet har beslutat att inte föreslå att Järle kvarn förklaras som ett statligt byggnadsminne. Länsmuseets chef Birgitta Johansen menar att detta leder till att de historiska spåren i Järle riskerar att utplånas. På NAs debattsida förklarade Solveig McKenzie, enhetschef för förvaltningsärenden och bidrag på RAÄ, bakgrunden den 5 dec. Se Birgitta Johansens svar nedan.

Järnets historia är Sveriges och den svenska statens historia. För att citera Jean Baptiste Bernadottes första tal som kronprins år 1810 som avslutades med att, Sverige hade ” järn nog att försvara sig”. Och inte nog med det – järnet har varit den exportvara som byggt vårt välstånd.

Järle ligger i Noraskogs bergslag i Västra Berget för vilket 1340 utfärdades Sveriges äldsta kända bergverksstadga. Redan på 1200-talet fanns här hyttor i de många små vattendragen. Platsen blev naturreservat 1976. Järnhantering och dess mark- och vattenkraftutnyttjande samt bebyggelsemiljöer, var ett lika starkt skäl till reservatet som naturvärdena. Naturvårdsverket blev markägare. Nu vill de riva i det som reservatsbildningen skulle skydda. Hur är det ens möjligt?

Riksantikvarieämbetet (RAÄ) upprepar om Järle att det finns ”en bristande anknytning till hur staten organiserat och manifesterat sig genom historien.” RAÄ bemöter inte de argument för den motsatta uppfattningen som länsmuseet presenterar. Det är synd. Idag finns inget statligt byggnadsminne (SBM) som berättar om järnet och den svenska staten. Av drygt 260 har tre anknytning till järn, men de har uppförts, ägts och lagts ned av privat näringsliv. Detsamma gäller även Järle. Men varför envisas vi då med att Järle berättar statens historia? Jo, statens relation till järnet handlar om att järntillverkningen vanligen inte bedrevs i statlig regi. Staten ville reglera, beskatta och främja t.ex. infrastruktur. I just Järle kan både historien om den enskilda järnproduktionen och statens roll berättas – en plats, men två inbördes beroende berättelser.

”De fysiska lämningar som finns kvar av järnframställningen på platsen (…) har inte det värde som motiverar en byggnadsminnesförklaring.” skriver RAÄ. För länsmuseet kommer berättelsen först, den historia som platsen är laddad med, inte de enskilda byggnaderna, anläggningarna eller lämningarna. Samtidigt som de fysiska spåren som bär historien måste finnas, annars blir historien svårare att berätta. Börjar man som RAÄ i de enskilda byggnaderna – ja, då verkar man inte komma vidare till historien.

I RAÄ:s vägledning till SBM står att ”Byggnader eller anläggningar som ingår i ett bebyggelseområde med synnerligen högt kulturhistoriskt värde behöver var för sig inte ha ett synnerligen högt kulturhistoriskt värde. Sådana områden tillskrivs ofta höga miljöskapande värden.” Visst låter det som Järle? Här kan de bevarade delarna användas för att visa den för hyttor och hamrar grundläggande och lokaliserande kraftöverföringen. Berättelsen om produktionen kan sedan fogas in i den större berättelsen om statens ambition att grunda en stad i Järle (kontroll och beskattning) och att bygga ut vattenvägarna (transport och export).

Nu verkar sakargument inte bita och att samsas i den statliga familjen viktigare än att få Naturvårdsverket att ta ansvar. Tänk om Nora kommun skulle ta initiativet och pröva ett kommunalt kulturreservat? Att inrätta det på statens mark vore att lägga till ett lager till berättelsen om folkvilja och statlig maktutövning vilken kan utvecklas på just denna plats. 1643 grundades städerna Nora och Lindesberg efter att invånarna här vägrat flytta hus och hemman till Järle. Tala om historiens ironi!

Besvärjelser duger inte. Nu handlar det om att agera för att bevara och berätta denna historia, också när det bränner till och blir obekvämt. Välvilliga ord om dialog med andra myndigheter, som hotar kulturmiljöer, väger lätt i ett läge när historiska spår utplånas.

Birgitta Johansen, museichef, Örebro läns museum

Kontakt: birgitta.johansen@olm.se, 019-602 87 01

Publicerat på NAs debattsida den 22 december 2018