Vågar vi prata om psykisk hälsa bland idrottare?

Häromdagen fladdrade en artikel förbi i nyhetsflödet, den handlade om en 22-årig lovande fotbollsspelare som tar paus från fotbollen på grund av psykisk ohälsa. Det positiva är att denna spelare är modig nog att nämna psykisk ohälsa som orsak till uppehållet. I övrigt är det tråkigt - men tyvärr inte ovanligt. Så hur kan vi våga prata ännu mer öppet om psykisk ohälsa bland idrottare, och varför är det så viktigt?

Psykisk ohälsa bland elitidrottare har visat sig vara vanligare än man tidigare trott - inom vissa idrotter är förekomsten faktiskt högre än i vanliga befolkningen. Ett exempel på det är ätstörningar inom viktbärande, estetiska och viktklassidrotter. Vi vet också att tröskeln för att söka hjälp länge varit högre bland elitidrottare, då de ofta förknippas med och förväntas ha starka psyken och starka hårda ideal. Om vi tänker oss in i en situation där en idrottares kontrakt är på väg att gå ut, så är sannolikheten att idrottaren söker hjälp för psykiatriska svårigheter låg.

Men de senaste åren har en del hänt vad gäller öppenheten kring psykisk ohälsa även bland elitidrottare. Tennisprofilen Robin Söderling berättade om sin utmattning i radioprogrammet Sommar i P1. Fotbollsspelaren Simon Thern låter sig intervjuas i SVT sporten om sin ångestproblematik.

Förebygga och förhindra psykisk ohälsa inom föreningsidrott

Det första som är viktigt att veta är att psykisk ohälsa bland idrottare förekommer. I samhället i stort visar siffrorna att 20-30% av befolkningen drabbas av depression vid någon punkt i livet. Vi har lite mindre tillförlitlig statistik kring depression inom elitidrott, men i en undersökning för några år sedan bland fotbollsspelare uppgavs 22% av tjejerna och 13% av killarna uppvisa symptom på depression vid en given tidpunkt. *

Möjligen ska man ta enkätundersökningar för depression med en nypa salt - det viktiga att ta med sig från detta är att det förmodligen finns medlemmar som lider av depression eller annan psykisk ohälsa även i just er förening, i just era lag. Kanske kan t.o.m. var femte spelare vara drabbad.  

Psykologisk trygghet - en konkurrensfördel

En sak vi säkert vet, är att ju tidigare en person får hjälp med sin psykiska ohälsa, desto snabbare kan hens mående vända till det bättre. Att som förening eller idrottsklubb vara måna om att skapa ett öppet klimat där det är ok att fråga och berätta om hur man mår, skapar alltså bättre förutsättningar för både upptäckande och omhändertagande av psykiskt mående - vilket i förlängningen också innebär att prestationerna optimeras.

Att värna om varandra och som lagmedlem kunna uppleva stöttning från och stötta sina lagkamrater är en viktig del i att bygga starka lag. Inom psykologin brukar vi beskriva detta med termen ”psykologisk trygghet”, vilket i både idrottsvärlden och i näringslivet är kopplat till ökade prestationer. Att arbeta aktivt med ett klimat som skapar just psykologisk trygghet kan alltså på lång sikt skapa en konkurrensfördel gentemot motståndarlag som inte har ett tryggt klimat eller ett fungerande omhändertagande för just psykisk ohälsa.

Om depression behandlades som en stukad fot

Bara för att exemplifiera - om vi skulle behandla en stukad fot på samma sätt som en depression, skulle det kunna se ut så här: Du som lagkompis eller tränare ser att någon blir skadad av att hen trampar fel. Men du frågar inte hur det är, eftersom du vill ”värna om den skadades integritet”. Om du ändå skulle fråga, skulle du sannolikt få till svar att ”allt är ok”. Och du skulle inte fråga igen. Ni formar i stället en tyst överenskommelse om att det där pratar vi inte om, och fortsätter spela som om inget har hänt, trots att lagkompisen har en stukad fot med allt vad det innebär både för hen själv och laget i stort.

Om vi i stället vänder på det hela och ser samma omhändertagande för psykisk ohälsa som för en stukning? Tränaren och lagkompisarna frågar hur det är. De tillkallar en fysio. Är det en stukning, stressfraktur eller något annat? Kan den skadade fortsätta spela efter en stund, eller behövs en vidare bedömning? Om så, skickas hen till en lagläkare för bedömning och behandling.

Poängen här är att se och kunna nyttja fördelarna med ett aktivt, professionellt och organiserat omhändertagande av psykisk ohälsa på samma sätt som vi idag gör med fysiska skador.  

Våga fråga – och se till att kunna ta hand om svaren

Jag skulle vilja se en kultur där vi alla vågar prata och fråga om psykisk ohälsa och där vi alla värdesätter genuina kunskaper kring det speciella sammanhang som psykisk ohälsa inom elitidrott innebär. Med en sådan kultur skulle många föreningar och klubbar kunna åstadkomma en set-up som fångar upp idrottare på ett professionellt sätt och ger dem som behöver det ett tidigt omhändertagande när det gäller psykisk ohälsa.

Vi på Pratamera Sport vill hjälpa till att göra svensk elitidrott bättre, t.ex. genom att förebygga psykisk ohälsa så att färre idrottare hamnar i samma situation som de jag nämnde i inledningen av denna blogg. Exempelvis genom att erbjuda föreningar och klubbar en självklar plats för omhändertagande och behandling för spelare med psykisk ohälsa.

Kontakta oss gärna om ni vill ha hjälp med detta, oavsett om det är dig, din lagkompis eller hela er klubb det gäller och oavsett om det handlar om psykisk ohälsa, prestation eller både och.

Ta hand om er och varandra!

Anders Ekstrand
Pratamera Sport

Anders Ekstrand är legitimerad psykolog med inriktning mot idrottspsykologi och en av grundarna till Mottagningen för elitidrott och hälsa i Stockholm. Han har lång erfarenhet av att arbeta med elitidrottare, svenska landslag och riksidrottsgymnasier.

*Källa: Gouttebarge V, Backx FJ, Aoki H, Kerkhoffs GM. Symptoms of Common Mental Disorders in Professional Football (Soccer) Across Five European Countries. J Sports Sci Med. 2015 Nov 24;14(4):811-8. PMID: 26664278; PMCID: PMC4657424