Adoptionsvärlden är i förändring

Hej,

Det är jag Jyothi som skriver idag, direkt ifrån Uganda. Vi har det bra här nere. Ni som läser vår
blogg vet ju om att vi haft svårigheten att hitta barnhem, som adopterar bort barn till andra länder, därför att adoption definieras inte på samma sätt, som det görs i västvärlden. Och fortfarande möter vi den problematiken -men vi fortsätter att kämpa vidare.

Idag tänkte jag inte skriva mer om det, snarare om mina tankar av att adoptionsvärlden faktiskt är i
förändring. Givetvis vet jag, att jag inte ska generalisera, men  jag kan bara tala utifrån hur jag uppfattat det. När jag var i Indien i förra året,  på min allra första återresa till mitt biologiska hemland, fick jag reda på att staten Indien skurit ner på antalet barnhem, därför att man vill ge bättre resurser till barn som blev övergivna för adoption. Enligt mitt barnhem sa man att Indien ville göra dessa barn till första klassens medborgare.Likadant säger man här i Uganda om föräldralösa och övergivna.

Och tanken är fin och bra. Men för mig som varit här nere kan jag inte undgå att se bristerna i det.
Kanske för att jag är så präglad av min egen adoption. Innan jag går vidare vill jag återigen betona att tanken är fin med att hemländerna vill att barnen ska stanna i sina hemländer men min
första fråga är: Räcker verkligen resurserna till? Och vilka krav ställer man på barnen om dom får den här chansen av att bli en så kallad första klassens medborgare?

Utifrån det jag sett härifrån och hittills, i Uganda, kan jag säga att kraven är stora på dom barn
som får chansen av att bli första klassens medborgare. Och att det egna fria utrymmet till att vara sin egen individ inte blir lika självklar som när man är adopterad (som i mitt fall då jag inte
kan tala för alla). Kraven som jag har sett, är bland annat att barnen måste vara religiöst präglade, ha åsikter mot homosexualitet och mot människor som bryter normerna.

Och då undrar jag verkligen om det är så bra att göra dessa barn till första klassens medborgare på
dessa premisser? Jag ser givetvis kritiken mot mig att jag tänker såhär därför att barnen faktiskt får mat och kläder och utbildning. Men är det verkligen ett sådant samhälle man vill ha, individer som är styrda av staten eller organisationer, då jag fått uppfattningen av att det är organisationer ifrån västvärlden som möjliggör att dessa barn kan bli första klassens medborgare genom att dom investerar pengar i "tredje världen"?

Jag säger inte vad som är rätt eller fel. Men min magkänsla säger att jag vet inte om det här med att
göra första klassens medborgare av föräldralösa -och övergivna barn verkligen är så igenomtänkt i dagsläget. Och att jag önskar att se en ytterligare förändring som inte ställer sådana krav och
premisser på dessa barn -för att blir just en första klassens medborgare.

Det var allt för mig här nere,  för
den här gången.
Många Kramar ifrån mig, Jyothi.