EU ska inte låta sig provoceras av Trump

Protektionismen träffar rakt i produktivitetens kärna

Arbetskraft och kapital är knappa resurser överallt. Dem lönar det sig att primärt använda i branscher där det mervärde de ger är så stort som möjligt. I de utvecklade industriländerna skulle det vara möjligt att rikta produktionssatsningar också på volymproduktion med litet mervärde, men tack vare den höga utbildningsnivån har de en komparativ fördel i branscher som kräver gediget kunnande. När samhällsekonomierna riktar sina resurser mot det som de i en global jämförelse är ”minst dåliga” på finns det ett eget fack för var och en i världsekonomins produktionsstruktur.

I globaliseringen är det alltså fråga om en arbetsfördelning som i princip borde leda till en så effektiv användning av resurserna som möjligt. Att dynamiken ska vara effektiv förutsätter ändå att såväl produktionssatsningarna (kapital, arbetskraft och idéer) som slutprodukterna (varor och tjänster) får röra sig från ett ställe till ett annat så friktionsfritt som möjligt. Donald Trumps protektionistiska politik slår direkt i produktionsutvecklingens kärna och är därför en dålig nyhet för tillväxten i den globala ekonomin.

Kampen om arbetsplatserna

Trumps exporttullar är egentligen bara den sista länken i en internationell tendens som pågått redan en längre tid och där man småningom lagt till olika hinder för frihandel. Bakom fenomenet ligger rädslan att en koncentration på branscher som ger högt mervärde i västländerna inte längre ger tillräckligt med arbetsplatser inom industrin och därmed köpkraftiga konsumenter. De mest betydande orsakerna till detta är automationen av industriproduktionen samt ökningen av den ”immateriella ekonomin”. Den förra minskar behovet av arbetskraftsresurser och den senare behovet av fysiskt kapital. När det en gång finns mindre knapphet i produktionssatsningarna är det frestande att till det egna landet locka tillbaka branscher som på grund av den komparativa fördelen tidigare har flyttat till andra länder.

Kampen om arbetsplatserna kan ändå inte vinnas enbart med att införa enskilda importtullar. Ståltullarna kanske förbättrar sysselsättningen i stålindustrin i USA men det försvinner sannolikt ännu flera arbetsplatser från den industri som använder stål och vars kostnader stiger på grund av importtullarna. För att trygga konkurrenskraften inom de här branscherna borde som nästa åtgärd importbegränsningar införas för deras produkter. Protektionismen blir alltså lätt en självuppfyllande spiral.

Provocerar Trump avsiktligt till handelskrig?

Kanske det är just det här som Trump är ute efter. Ett fullskaligt handelskrig. Där förlorar till slut alla men USA sannolikt mindre än de övriga. USA är en enorm inre marknad och också geografiskt mycket mångsidigt. Landets möjligheter till självförsörjning är mycket bättre än små staters. USA lider inte heller av att arbetskraften minskar vilket många andra gör. Också i USA blir befolkningen förvisso äldre men befolkningsökningen gör ändå att också antalet i arbetsför ålder ökar. I Tyskland, Italien, Japan och Kina kan den del av befolkningen som är i arbetsför ålder rentav halveras till slutet av seklet.

Ett handelskrig bryter ändå inte ut utan andras motåtgärder. Därför lönar det sig inte för EU att låta sig provoceras av Trump utan låta ståltullarna falla på sin egen orimlighet, vilket senast skedde under president George W Bush tid som president. En hämndspiral skulle tjäna Trumps syften och betyda svåra tider också för Finland.

Timo Vesala