Pressmeddelande -
Hur kan museer bli bättre på att spegla samtiden?
Hur kan en breddad förståelse av museet, med dess meränmänskliga aspekter, vara en del av utvecklingen mot en museiverksamhet som bättre förmår spegla vår samtid, särskilt i frågor som rör klimat och miljö? Det är frågor som ställs i en ny avhandling i museologi vid Umeå universitet av Caroline Owman.
Caroline Owman beskriver hur miljöproblemen vi står inför idag är komplexa och kaotiska, svåra att förstå och förklara. Och att det idag höjs kritiska röster som menar att museerna, i sin nuvarande form och tankestruktur, inte är lämpade att förmedla kunskap om, och på andra sätt ta sig an dessa vår tids mest pressande frågor. Hur museets grundtankar, hämtade ur modernitetens världsbild, tycks stå i vägen.
– Jag menar att museerna i sin nuvarande form hämmas av idéer och värderingar som byggdes in i verksamheten då museerna etablerades för drygt 100 år sedan. Detta gör att museerna kan ha svårt att producera den kunskap eller de kognitiva ramar som en kritisk klimatsituation kräver. Min avhandling utforskar möjliga utvägar ur denna låsning, säger Caroline Owman.
Central del av samhället
Caroline Owman redogör vidare för hur museet har kommit att bli en alltmer central del av samhället och av människors tid och liv. De är skapade av och för människan. Detta gör museet till en antropocentrisk institution: en verksamhet som sätter människan i centrum.
– Under årtionden har museerna arbetat med att hitta konstruktiva sätt att både belysa och väcka aktivt engagemang i frågor som rör klimat och miljö. I en för varje år – månad – ytterligare tillspetsad klimatsituation diskuteras detta också allt oftare i museisammanhang. Men är museernas människocentrerade perspektiv hållbart som utgångspunkt då världen i sin komplexitet och meränmänskliga mångfald ska beskrivas och problematiseras?
– Föreställningen om människan som alltings centrum utgör ett sådant hinder. Ett annat är en föråldrad syn på vad natur och kultur är och omfattar. Ytterligare en är idéen om människans exklusiva roll i, och exkluderande hållning till, en mer eller mindre passiv omvärld (vanligtvis kallad miljön eller naturen).
Lyssna, lukta och känn efter!
Caroline Owman pekar här på en central frågeställning i avhandlingen: hur kan en breddad förståelse av museet kan, med dess meränmänskliga aspekter, vara en del av utvecklingen mot en museiverksamhet som bättre förmår spegla vår samtid, särskilt i frågor som rör klimat och miljö?
– Nästa gång du går in på museet, lyssna, lukta och känn efter! Oräkneliga meränmänskliga strukturer och vibrerande materialiteter och agentiska realiteter lever och frodas där. Tusentals temporaliteter genomkorsar varje rum och varje föremål, samlade där. Urtidsdjuren på museet, som silverfisken från Silur, lever verkligen; de är inte bara kulisser.
– Samlingarna och hela arkitekturen pulserar där, som hjärtslag, andetag, in- och ut, då fukten tas upp för att sedan avges i samma rytm som årstidens växlingar eller i takt med in- och utflödet av människor i utställningarna.
– Kanske kan museet trots allt bli en bättre lämpad förmedlare av den kunskap och de kognitiva ramar som krävs, för att spegla samtidens komplexitet och svåra miljöfrågor. Jag menar att det inte finns några andra alternativ än att försöka; vi har allt att förlora.
Vetenskapliga fakta:
I avhandlingen sammanlänkas två i sig tvärvetenskapliga discipliner: museologin och, genom konservatorerna, kulturvården.
Två ämnen som både kan förstås som smala och avgränsade i det att de tar sig an en specifik del av samhällets och kultursektorns verksamhetsområden.
Men de kan lika väl användas som noder eller knutpunkter utifrån vilka intensiva och komplexa relationer och förhandlingssituationer mellan människan och omvärlden kan undersökas.
Syftet med avhandlingen är att med utgångspunkt i konservatorns bevarandearbete kartlägga museala processer som dolts i modernitetens antropocentriska museum.
Med hjälp av miljöhumanistiska och posthumanistiska teorier utforskas meränmänskliga aspekter av museet både som ett resultat av och en motkraft till museets bevarandedrömmar.
Konservatorn betraktas i avhandlingen som skapad av och för museet, som en del av ett bevarandesystem. Samtidigt framhåller konservatorns bevarandearbete också museimaterialens, nedbrytningsfaktorernas och museiklimatets agens och alternativa temporaliteter.
I arbetet med föremålen synliggörs relationella processer och produktiva kopplingar mellan mänskligt och meränmänskligt.
Målet med avhandlingen är att bredda perspektivet på museet till att omfatta också det som modernitetens museistrukturer trängt undan: oavlåtligt pågående processer och blivanden, och myllret av energisk meränmänsklig agens och temporaliteter verksamma i det högst obeständiga museet.
Fredag 24 september försvarar Caroline Owman, i ämnet museologi, sin avhandling Det mer-än-mänskliga museet: Konservatorns bevarandepraktik som flyktlinje i modernitetens museum
Disputationen äger rum kl. 10.00 H1, Humlab, Samhällsvetarhuset
Oponent är Lotten Gustafsson Reinius, docent i etnologi, Institutionen för etnologi, religionshistoria och genusvetenskap vid Stockholms universitet, samt Hallwylsk gästprofessor i etnologi vid Nordiska museet.
Ämnen
Kategorier
Regioner
Umeå universitet
Umeå universitet är ett av Sveriges största lärosäten med drygt 36 000 studenter och 4 000 anställda. Här finns en mångfald av utbildningar av hög kvalitet och världsledande forskning inom flera vetenskapsområden. Umeå universitet är också platsen för den banbrytande upptäckten av gensaxen CRISPR-Cas9 – en revolution inom gentekniken som tilldelats Nobelpriset i kemi.
Vid Umeå universitet är allt nära. Våra sammanhållna campus gör det lätt att mötas, samarbeta och utbyta kunskap, något som gynnar en dynamisk och öppen kultur där vi gläds åt varandras framgångar.
