Laget före jaget.

Från franska smaker till moderna grönsaker, från japansk touch till konditor på Lindebergs bageri och konditori. Idag har Annie Lundin ett OS-guld i fickan och är kapten för Svenska Juniorkocklandslaget. Men allt började på en  nästintill självförsörjande gård i Smålands skogar.

Var kommer ditt intresse för mat ifrån? 
Jag är uppväxt på en gård mellan Växjö och Vetlanda. Där fanns det skog där min bror brukade jaga, vi plockade allt man kunde äta såsom svamp eller harsyra. Vi brukade fiska i sjön, speciellt under kräftsäsongerna. Min mamma hade stort intresse för trädgården, där hon odlade mycket eget. Tanken var att leva nästintill självförsörjande, så att laga mat och hjälpa till i trädgård och skog blev en vardag för mig. Jag älskade det och kunde aldrig släppa taget om det, därför kändes det som en väldigt naturlig väg till kock.

Vad tror du är den största lärdomen från din uppväxt?
Jag brinner väldigt mycket för hållbarhet när det kommer till matlagningen. Det har varit något som följt mig sedan uppväxten då det var så vi arbetade hemma på gården. Djuren vi hade slaktade vi själva och jag kände inte alltid att det var så glatt. I efterhand har det alltid varit av eget intresse att åka och besöka småskaliga gårdar som slaktar men även större industriella slakterier. Det är viktigt att se skillnaden mellan djurens uppväxt, hur de blir behandlade, till slakt och transport. Köttet i butiken kommer oftast i lyxpaket och då är det lätt att inte tänka på vart köttet kommer ifrån. Just den delen av min uppväxt gjorde att det blev naturligt att arbeta mer med grönsakernas funktion och hur man hellre använder kött som en smaksättning istället för huvudroll. Flera av de arbetsplatser jag haft under åren har även haft det tänket, speciellt på Fotografiska. Där lärde jag mig väldigt mycket och grönsaker är en råvara jag alltid älskat att arbeta med och kommer fortsätta att göra. I juli i år åkte jag till Malaysia för att tävla och då baserade jag mina rätter mycket på grönsaker, tyvärr gick det inte hem hos domarna, men det var värt ett försök.

Idag bor och jobbar du i Stockholm, hur har vägen dit varit?
Jag pluggade Hotell och Restaurang på gymnasiet i Kristianstad, Skåne. Under mitt sista år gjorde jag mycket av min praktik i Stockholm och pendlade rätt mycket mellan huvudstaden och Skåne. Det blev ofta att jag åkte upp på helgerna och jobbade extra då de behövde hjälp på min praktikplats. När jag sedan tog studenten kändes det naturligt att stanna kvar i Stockholm. Där började jag jobba ganska direkt på Grand Escalier som är ett franskt brasserie och när Fotografiska öppnade fick jag chansen att jobba där. Därefter har det bara flutit på med jobb, en period var jag på Operakällaren och sen var jag med Frida Ronge i uppstarten av restaurang TAK. Just nu är jag på Lindebergs bageri och konditori som konditor.

Du har testat olika varianter av matlagning, hur kommer det sig? 
Jag har nästan satt det som en regel för mig själv, att när jag byter arbetsplats ska jag göra något helt annat. Att gå från fransk matlagning till mycket modern gastronomi med grönsaker till japanskt och nu konditor har bara varit en utveckling. Att bli konditor var till stor del för Juniorkocklandslaget skull, då vi saknade en. Jag bestämde mig för att gå över och lära mig den delen. Det har ändå varit något jag alltid velat testa och är tacksam för att jag gjorde det.

Det finns ändå en skillnad från att vara i köket på en restaurang jämfört med att vara konditor, och främst är det att det inte är någon service under restaurangtimmarna här som jag tidigare varit van vid. Men i det stora hela är det som vanligt, det som ska bakas ska förberedas och självklart är det mycket beställningar på tårtor till bröllop och andra fester.

Hur var det när du sedan fick förfrågan om att vara kapten för Svenska Juniorkocklandslaget? 
Jag är snart inne på mitt fjärde år i Juniorkocklandslaget och för två år sedan, efter att jag varit med i OS-laget, fick jag frågan om jag ville köra två år till med juniorerna. I början var jag lite osäker och kände att jag behövde fundera lite, då jag haft tanken på att lämna Stockholm. Men jag bestämde mig för att vara kvar, När sedan flera ur juniorlandslaget gick vidare av olika anledningar var jag den enda kvar i Stockholm. Då fick jag frågan om att vara kapten och då blev det en helt annan sak, jag fick ett större ansvar plus att jag fick testa på desserter istället. Man kan aldrig bli helt fullärd som kock och då är det alltid en utveckling att göra såna här saker. Många stunder kan det självklart vara jobbigt och tidskrävande, men i slutet är man alltid tacksam för att man tog möjligheten.

Det är VM i november i år, vilka är dina styrkor som kapten?
Sedan gymnasiet har jag varit medlem i Svenska Kockars Förening som är de som har hand om landslagen, vilket har gjort att jag fått följa med på flera matlagningstävlingar. Jag har tävlat individuellt och i lag och även med Fredrik Andersson, som är kapten för Svenska Kocklandslaget idag. I de tävlingarna jag varit med i har jag stött på olika erfarenheter, sett och hört mycket vilket jag tror är en styrka i den kaptensroll jag har idag. Jag vill tro att det kan hjälpa mitt lag väldigt mycket. Det är viktigt för mig att försöka ha mycket kontakt med alla medlemmarna, speciellt mellan varje träning och försöka lösa problem som uppstått. På så sätt kan vi komma fram till om vi ska lösa de tillsammans eller om jag ska vara en vägledare för att få medlemmarna in på en annan tankebana. En annan sak jag strävar efter är att vi ska lära känna varandra som vänner, för då fungerar det som bäst. Vi är ett lag som tycker om varandra och umgås mycket, vilket är en bra grund inför VM nu i november..

Om vi blickar längre fram än hösten, vad drömmer du om att få göra senare? 
Många brukar bli förvånade när jag säger att jag aldrig haft drömmen om att starta eget. Men jag gillar inte känslan av att känna mig fast någonstans, och det blir man ju om startar eget. Till en början vill jag till Köpenhamn, mest för att jag älskar den staden och för att de har många bra restauranger. Ett annat plus är att det är en internationell stad, och jag upplever att de ligger lite i framkant gällande gastronomi och jag skulle även ha nära hem till Skåne. I slutändan är drömmen att kunna jobba vart som helst, just för att det inte finns några begränsningar i yrket.

Din lagmedlem Desirée Jaks är även med i magasinet, har du något du vill säga till henne?
Att jag är otroligt glad över att hon är med i laget! Vi är ganska lika i vårt sätt och då har vi mycket förståelse för varandra. Hon är även ett otroligt bra stöd.