Varför valda ledare undergräver sina egna demokratier

Militärkupper är inte längre det främsta hotet mot demokratin. I stället är det valda ledare som river ned de institutioner som förde dem till makten. I en ny SNS Analys visar den amerikanska statsvetaren Susan Stokes att ekonomisk ojämlikhet är den enskilt mest kraftfulla förklaringen till varför vissa demokratier eroderar, medan relativt jämlika länder, däribland Sverige och övriga Norden, förblir motståndskraftiga.

Under det senaste kvartsseklet har valda ledare i över tjugo länder försvagat medierna, domstolarna, statsförvaltningen och universiteten. I sin analys Varför valda ledare undergräver sina egna demokratier urskiljer Susan Stokes två typer av ledare: högerorienterade etnonationalister, främst i utvecklade demokratier, som riktar sig mot etniska, religiösa eller sexuella minoriteter, och vänsterpopulister i det globala syd, som riktar sig mot de rika.

– Det som förenar ledare från både högerpopulismen och vänsterpopulismen är att de frodas i väldigt ojämlika samhällen. Jag finner att ekonomisk ojämlikhet är det mest kraftfulla och robusta kännetecknet för vilka demokratier som riskerar att drabbas – betydligt starkare än till exempel hur länge ett land varit en demokrati eller hur rikt landet är i sin helhet, säger Susan Stokes.

Rötterna finns i den sociala och ekonomiska omvälvning som skedde under det sena 1900-talet. När industrijobben blev färre vände partier till vänster sig mot den urbana medelklassen, och på 1990-talet kom både vänster och höger att omfamna ekonomisk globalisering. Susan Stokes menar att många låginkomsttagare därmed lämnades på drift i partisystemet, vilket gav politiska entreprenörer utrymme att ge röst åt det ekonomiska missnöjet.

I USA, där ojämlikheten och misstroendet mot institutionerna har ökat i takt under fem decennier har tillbakagången pågått i omkring femton år, med en uppskattad årlig risk för sammanbrott på 9 procent. De relativt jämlika nordiska länderna befinner sig i motsatt ände: trots Sverigedemokraternas framväxt visar Sveriges demokrati inga tecken på tillbakagång.

Där klyftan mellan rika och fattiga är stor fördjupas misstron och den affektiva polariseringen tilltar. Demokratiundergrävande ledare utnyttjar detta med polariserande budskap (”det verkliga hotet är att den andra sidan vinner”) och så kallad nedsvärtningsdemokrati (trash-talking democracy) – där väljarna övertygas om att institutionerna är korrupta och inte värda att försvara. Analysen är dock inte fatalistisk: domstolar, oberoende medier, oppositionspartier och väljare har upprepade gånger bromsat eller vänt utvecklingen.

– Med demokratiska rättigheter är det som med muskler: om de inte används förtvinar de. Men demokratiundergrävande ledare är i själva verket mer sårbara än de ofta framstår som, och oppositionspartier, civilsamhället och vanliga väljare kan alla bidra till att bromsa eller stoppa tillbakagången, konstaterar Susan Stokes.

Fakta i korthet

• I drygt 20 länder under 2000-talet har ledare som valts i fria och rättvisa val gått vidare till att undergräva domstolar, pressen, statsförvaltningen och oberoende myndigheter.

• Landjämförande analyser (Rau & Stokes, 2025) visar att ekonomisk ojämlikhet är det starkaste och mest robusta strukturella kännetecknet för demokratisk erosion – starkare än inkomst per capita, statskapacitet och demokratins ålder.

• Relativt jämlika länder har en mycket låg risk: trots Sverigedemokraternas valframgångar har Sverige inte visat några tecken på demokratisk tillbakagång.

Policyrekommendationer

• Prodemokratiska partier bör återknyta kontakten med låginkomsttagare och arbetarklassväljare genom att erbjuda allmänt tillgänglig sjukvård, utbildning och bostäder.

• Förändra vilka som representerar de icke-populistiska partierna – sänd fackföreningsfolk, lärare och servicearbetare till riksdagen, inte bara företrädare med medel- och höginkomstbakgrund.

• Använd institutionella kanaler – oppositionspartier samt regionala och lokala församlingar kan fördröja antidemokratiska reformer och ge domstolar och civilsamhälle tid att agera.

• Stärk civilsamhällets motståndskraft – oberoende journalistik, akademisk frihet, advokatsamfund och domstolar som vågar stå emot.

• Mobilisera väljare och demonstranter – blivande autokrater kan röstas bort eller pressas inifrån sina egna partier, som i Zambia (2021), Brasilien (2022) och Polen (2023).