Välfungerande havsplanering nödvändigt för Östersjöns överlevnad

Fartyg, vindkraftverk och fiskare slåss om utrymmet till havs. Liksom städer behöver världshaven planeras för att överleva i framtiden. Men risken för obalans i maktrelationerna är stor visar ny forskning.

”Utan havsplanering blir det kaos, alla skulle göra som de själva vill och haven är redan tillräckligt utsatta som det är. Östersjön ligger illa till”. Ralph Tafon skräder inte orden när han talar om vikten av att länder, företag och människor måste förvalta havets resurser och utrymme. Trots enorma avstånd och fjärran horisonten är resurserna inte oändliga. Nyckeln i hans mening är havsplanering. Om den fungerar och inte missbrukas.

Ralph Tafon är doktorand i miljövetenskap och disputerar i dagarna med avhandlingen ”The Dark Side of Marine Spatial Planning”, det vill säga havsplaneringens mörka sidor. Studien lyfter framför allt fram de maktrelationer som uppstår inom havsplanering. Intresset hos små lokala aktörer som fiskare och boende i kustområden ställs mot mäktiga aktörer som rederier, energibolag och militären.

— Havsplanering är ett helomfattande system där det finns en risk för obalans i maktrelationerna. Det kan hända när en planläggare inte lyssnar på kraven och oro från mindre aktörer. Det händer också när större aktörer tar för mycket utrymme i anspråk för att skydda sina intressen, säger han.

Havsplanering är en relativt ny företeelse inom såväl forskning som politiken. EU började diskutera frågan omkring 2007. I korthet handlar det om att länder och regioner måste ha en tydlig plan för hur olika intressen ska samsas inom ett specifikt område av havet. Till 2021 måste alla medlemsländer ha en sådan plan på plats. I Sverige har Hav- och vattenmyndigheten tagit fram ett förslag som just nu ligger ute för granskning. Ett färdigt förslag ska presenteras för regeringen i slutet av året.

Makt har negativa sidor, säger Ralph Tafon. Men det finns positiva sidor av de maktrelationer som uppstår när parterna möts vid förhandlingsbordet. Estland är ett av de två länder han studerat, och kan lyftas som ett varnande exempel.

— Ur mitt perspektiv är hela systemet byggt så att det gynnar de stora aktörerna. De mindre aktörerna har inte haft något att säga till om. Men i Estland var det de små, lokala aktörerna som fällde planen genom att driva den rättsliga processen hela vägen till Estlands högsta domstol. De var smarta nog att driva frågan utifrån lagar och riktlinjer som är viktiga för EU, och domstolen ansåg inte att Estland följt dem, säger han.

Varningen ligger i att detta var en konflikt som inte behövde gå så långt. Hade planläggarna bjudit in alla parter i början av processen säger Ralph Tafon att de troligen hade kunnat ta hand om vissa av problemen på ett tidigt stadium.

— Man måste ta hand om deras olika intressen och problem när processen är i sin linda. Annars kommer de hemsöka dig senare, säger han.