I går kväll samlades ett 70-tal personer på Westmanska Palatset i Stockholm för att högtidlighålla Svenska Kriminalistföreningens 100-årsjubileum. Bland talarna på jubileet kan nämnas den tidigare justitieministern Laila Freivalds som menar att de politiska partierna i dag i stor utsträckning bedriver en mediastyrd kriminalpolitik som kännetecknas av opportunism och symbolhandlingar.
Umeåforskaren Olof Semb hävdade i gårdagens Rapport att en stor del av dem som drabbas av våldsbrott har inte förstått situationen. Med sina uttalanden sällar sig Semb till dem som skuldbelägger de brottsdrabbade snarare än diskuterar gärningspersonernas skuld.
En fråga som drivs av flera partier är att barn som bevittnat våld ska få status som målsägande. Kan denna åtgärd förbättra situationen för utsatta barn? Numera är det möjligt för barn som bevittnat våld att få brottsskadeersättning, men varför inkommer så få ansökningar? Hur kommer det sig att socialtjänsten refererar till PAS och hur relaterar det till kraven på saklighet och objektivitet?
På onsdag publicerar Brottsförebyggande rådet nya resultat om utsatthet för brott från Nationella trygghetsundersökningen, NTU. Övriga resultat från NTU 2011, dvs. resultat avseende trygghet och förtroende, publiceras först i en årsbok i februari 2012.
Under de senaste månaderna har många lite yrvaken upptäckt problemet med anonyma bloggar som utan straffrättsligt ansvar kan publicerar vad som helst om andra människor på internet. Så har till exempel skett i samband Assange-fallet och det så kallade BDSM-målet, där en ung flicka med allvarligt självskadebeteende hade våldsamt och självförnedrande sex med en betydligt äldre man.
Natten till lördagen misshandlades statsminister Fredrik Reinfeldts 16-åriga son på Stureplan i Stockholm. Kommenterarna i media följer den vanliga mallen när det handlar om brottsdrabbade. Istället för att diskutera gärningspersonernas ansvar reagerar omgivningen ofta med att skuldbelägga den drabbade, så har även skett i detta fall.
Polismyndigheten i Skåne satsar nu på en ny arbetsmetod för att komma åt stadens gängkriminella. Med hjälp av en särskild ”fokus-lista” ska polisen på ett mer systematiskt sätt rikta insatserna mot de kriminella. Målet är att göra Malmö till Sveriges tryggaste storstad. En viktig ingrediens i arbetet är en samverkan med bl.a. Kronofogden, Skatteverket och Malmö stad för att beslagta värdeföremål.
Stiftelsen Tryggare Sverige bjuder in till en studieresa till trygghetsförorten Muotiala den 30/11-1/12 2011. Under studieresan kommer erfarenheterna från byggandet av trygghetsförorten Muotiala i Tammerfors att redovisas och diskuteras. Dessutom kommer Tammerfors universitet besökas i syfte att få ta del av den senaste polisforskningen, bl.a. kring den närpolisreform som genomförts i Finland.
TT följer upp Stiftelsen Tryggare Sveriges nyhet från den 1 november och rapporterar i dag om att kriminella tar till nya och våldsammare metoder för att komma över snabba, exklusiva och stöldsäkrare bilar. I stället för att försöka stjäla bilen diskret attackerar de bilägarna och tvingar av dem nycklarna.
Radio Stockholm rapporterar i dag att polisen struntar i att leta spår efter butiksinbrott. Bara två av tio inbrott i Västerort ledde till att polisen skickade tekniker till platsen. I Rinkeby, där många handlare fått sina lokaler sönderslagna och länsade, är många kritiska och tycker att polisen inte gör vad de kan för att ta fast inbrottstjuvarna.
Under de senaste tio åren har antalet fullbordade biltillgrepp minskat med nästan 70 procent, från 44 000 till 15 000 brott år 2010. Förklaringen är att bilbranschen i dag bygger säkrare bilar. Som en effekt av detta har så kallade bilrån eller bilkapningar (carjacking), där en eller flera gärningspersoner tilltvingar sig en bil mot ägarens vilja, blivit ett stort problem i många delar av världen.
Jusektidningen skriver i sitt senaste nummer om Stiftelsen Tryggare Sveriges senaste bok, som är en praktisk handbok för kvinnor som lever i eller nyligen har lämnat ett destruktivt förhållande. Boken är skriven av juristen och civilekonomen Helena Berggren och bygger delvis på Helenas egna erfarenheter, men också på erfarenheter från många andra kvinnor som har levt i destruktiva förhållanden.