Ambra recenserar: Felicia försvann

Felicia försvann

Av: Felicia Feldt
Med: Julia Dufvenius

Det skrivs överallt om Felicia Feldts barndomsskildring. I DN beskrevs den som en ”offentlig avrättning, utan försoning, utan nåd” och jag är, efter att ha lyssnat på den, böjd att hålla med. Felicia Feldt är dotter till Sveriges främsta profil inom barnuppfostran, Anna Wahlgren, och beskriver en barndom fylld av förnedring och vanvård som fråntar Anna Wahlgren allt förtroende för att ge några som helst råd om uppfostran. Det finns inte en tillstymmelse till att vilja försonas, och jag får ibland känslan av att detta är en sorts terapiuppgift kombinerat med en ren hämndaktion mot mamma Wahlgren.

Boken är fragmentariskt uppbyggd och ibland lite jobbig att hänga med i då den är snabb att hoppa mellan olika årtal i bitvis extremkorta kapitel. Jag slits därför mellan att tycka att det här kanske är en sådan bok som gör sig bäst i pappersform och att älska Julia Dufvenius klockrena inläsning!

Som helhet är det en bok som håller fast mig och som är mer än bara en bitter kändisdotters hatmanifest mot sin mamma.  Men finns ingen ljushet alls i boken, knappt någon glädje alls och boken lämnar mig med en obehaglig känsla i hela kroppen.

Betyg: SSS