Fast läkarkontakt en förutsättning för rätt stöd vid psykisk ohälsa

Sedan 2017 har regeringens särskilda utredare Anna Nergårdh arbetat med att modernisera svensk hälso- och sjukvård. 2019 gav regeringen ett avslutande tilläggsuppdrag - att utreda primärvårdens förutsättningar att ge snabbare och bättre stöd vid psykisk ohälsa. I januari 2021 presenterades delbetänkandet God och nära vård - Rätt stöd till psykisk hälsa.

Svenska Läkaresällskapet (SLS) kan konstatera att det endast finns ett skarpt förslag i betänkandet, att i lag förtydliga att det i primärvårdens grunduppdrag ingår att tillhandahålla de hälso- och sjukvårdstjänster som krävs för att tillgodose vanligt förekommande fysiska och psykiska vårdbehov.

– Att i lag förtydliga något som redan gäller är inte tillräckligt för att uppnå rätt stöd vid psykiska ohälsa, säger Tobias Alfvén, ordförande i Svenska Läkaresällskapet. Att primärvården ska hantera både psykiska och fysiska vårdbehov är inget nytt, människans hälsa består av båda delarna. Vi befarar att utredningen överskattat att förslaget ska leda till en mer nära och jämlik primärvård. För att klara sitt grunduppdrag så behöver andelen som har fast läkarkontakt öka och primärvårdens resurser stärkas.

Svenska Läkaresällskapet har konsekvent under lång tid påpekat att primärvården är underdimensionerad och är kritiskt till att utredningen drar slutsatsen att förslaget inte får några ekonomiska konsekvenser.

SLS påtalade redan inför en nationell reglering av primärvårdens grunduppdrag att det grundläggande är att uppdraget resurssätts så att det kan fullföljas i praktiken. SLS har också tidigare påtalat att en nödvändig ökad resurstilldelning till primärvården inte får ske på bekostnad av akutsjukhusen.

– Vi tycker att utredningen delvis missar vikten av att åstadkomma fast läkarkontakt för alla som en del i att uppnå ambitionen att erbjuda bra stöd vid psykisk ohälsa, säger Susanna Althini, specialist i allmänmedicin och ledamot i SLS nämnd. Genom kontinuitet och god personkännedom kan tidiga signaler på psykisk ohälsa fångas upp och en bedömning av rätt insatser kan göras och det behöver inte alltid handla om medicinska åtgärder inom primärvården.

SLS efterlyser därför tydligare förslag för hur primärvården kan lotsa vidare personer till andra aktörer i samhället när den upplevda ohälsan inte är orsakade av medicinska processer, och därmed inte ska behandlas med medicinska åtgärder. Ett förslag är att man tittar vidare på konceptet ”social prescribing” som är under stark framväxt globalt.

– ”Social prescribing” har visat sig ha goda effekter på så väl upplevd hälsa som på medicinska resultat. Det gynnar folkhälsan och i förlängningen även samhällsekonomin. Vi vet till exempel att ofrivillig ensamhet kan påverka hälsan, både fysiskt och psykiskt. Om ensamheten ligger bakom de symtom som en person söker vård för, hjälper varken strukturerade bedömningsinstrument, korta samtalsbehandlingar eller mediciner i längden och här kan andra aktörer i samhället fungera som ett bra stöd. Social prescribing är en metod som kan knyta ihop primärvården med lokalsamhället för att på så vis stimulera goda gemensamma krafter och initiativ, avslutar Susanna Althini.