I huvudet på Per Palmström

Han blev inte valberedningens kandidat till ny SOK-ordförande men har bestämt sig för att kandidera i alla fall i. Valet äger rum nu på torsdag. Här berättar Per Palmström om vad han vill åstadkomma om han skulle lyckas bli vald.

Du har ju försökt bli SOK:s ordförande tidigare. Vid årsmötet 2018 förlorade du knappt mot motkandidaten Mats Årjes. Varför vill du försöka igen?

– Jag har varit engagerad i idrotten nationellt och internationellt i nästan hela mitt liv och känner det svenska elitsystemet väl efter tolv år i SOK:s styrelse. Jag tror att idrotten står inför förändringar och utmaningar. Det är ett läge då det är viktigt att inte vara rädd för förändringar utan ta vara på de möjligheter som tidsandan erbjuder. Jag vill vara med och ta ansvar hur framtiden ska se ut för den olympiska rörelsen.

SOK är i full gång med att genomföra en förstudie inför att eventuellt ansöka om vinter-OS 2030. Hur ser du på det arbetet?

– Det är ett ambitiöst upplagt arbete som SOK genomför där alla aspekter som ett så stort åtagande innebär kartläggs och förankras. Att Sverige för första gången sedan 1912 skulle bli värd för den olympiska rörelsen är en oerhört inspirerande tanke. Samtidigt måste vi lära av de svenska OS-kampanjer som misslyckats, inte minst den senaste kampanjen för att få vinter-OS 2026 i Stockholm/Östersund. Där var jag själv mycket engagerad.

– Det vi föll på i OS-kampanjen för 2026 var att Internationella Olympiska Kommittén kräver en tydlig motpart med finansiell kraft att genomföra spelen även om spelen går med förlust – en ”host” i ett ”host city contract”. Det hade vi inte. Staten var inte beredd att ta en sådan risk och det var inte Stockholms stad heller. Åre kommun skrev under för att ansökan skulle kunna göras men det är förstås inte övertygande när de centrala aktörerna inte är beredda att vara med och ta ansvar.

– Efter den erfarenheten är det min fasta övertygelse att en svensk ansökan om att få arrangera ett OS inte kan vinna utan att svenska regeringen och de andra som ska skriva under avtalet med IOK är med i ett tidigt skede och tar ett tydligt ansvar och en väsentlig del av den ekonomiska risken.

En annan komplikation som gäller för svenska OS-ansökningar är att allmänhetens stöd i opinionsmätningar i Sverige är lågt i jämförelse med de flesta andra länder i världen. Hur ser du på det?

– Det finns en motvilja mot att skattepengar eventuellt ska vara med och finansiera olympiska spel – en motvilja som sannolikt inte minskar i en tid då lågkonjunktur står för dörren och inflationen är hög. OS-projektet behöver ha mycket hög självfinansiering och de risker som offentliga aktörer löper behöver belysas mycket tydligt.

– Vi behöver dessutom hantera den obekväma sanningen att den internationella olympiska rörelsen inte har högt förtroende i Sverige och att det förtroende som fanns har minskat betydligt tack på grund av IOK:s agerande i konflikten mellan Ryssland och Ukraina. En ännu mer obekväm sanning som vi tvingades se i vitögat i den förra kampanjen var att stödet inom idrotten inte heller var helhjärtat från alla håll.

– Även om det finns starka argument för att skilja på idrott och politik har Thomas Bach och IOK inte lyckats skapa någon förståelse för den position de valt att inta. De får också betala priset för sina nära relationer med Ryssland och president Putin. I efterhand anser nog de flesta att åtgärderna som vidtogs efter att det häpnadsväckande fräcka, statsorganiserade ryska dopingfusket avslöjades var sorgligt otillräckliga. I det fallet handlade det enbart om idrott, inte politik.

Hur tycker du att SOK ska agera? Att kritisera Thomas Bach och Internationella Olympiska Kommittén är kanske inte så bra i ett läge där Sverige söker OS?

– Vi behöver vara mycket tydliga och offentliga i kritiken av IOK:s beslut och ställningstaganden fram till nu, även inom den olympiska rörelsen. SOK har tagit tydlig ställning och protesterat vid möten där ryska representanter deltagit. Det är bra och det ska fortsätta.

– Det är inte acceptabelt att de två ryska medlemmarna i IOK båda står som rådgivare till president Putin på IOK:s hemsida eller att president Bach har nära relationer till ryska intressen, inte minst till ”Putins favoritoligark” Alisher Usmanov som har ett mycket stort inflytande inom rysk idrott.

– Det finns inget alternativ till att vara tydlig i denna fråga. Det är bra att SOK och RF har klargjort att inga ryska eller belarusiska deltagare är välkomna till ett eventuellt OS i Sverige om det inte är fred i Ukraina 2030. Samtidigt tycker jag inte heller att länderna ska få skicka deltagare till Paris 2024 eller Cortina 2026 så länge deras angreppskrig pågår.

Är du för en bojkott? Borde svenska idrottare avstå från tävlingar där ryssar och belarusier deltar så länge kriget pågår?

Nej, det anser inte jag. Riksidrottsförbundet har sedan länge slagit fast principen att svensk idrott enbart bojkottar om det finns bindande sanktioner som är beslutade av FN eller EU. Jag tycker att det är en bra princip. Det ska inte vara en intern bedömning inom idrotten, eller inom delar av idrotten, att genomföra en idrottsbojkott. Det ansvaret bör tas av folkvalda politiker.

– Samtidigt måste vi ha klart för oss vilken komplicerad situation som uppkommer när ett sådant politiskt beslut inte finns eftersom den politiska nivån inte förmår enas om tillräckligt kraftiga åtgärder. Enskilda ställningstaganden från ministrar och andra politiker eller från idrottens organisationer framstår som kraftfulla slag i luften eftersom de inte påverkar beslutsfattandet inom IOK.

De som riskerar att få sitta emellan är de enskilda aktiva som ställs inför svåra dilemman och utifrån sin situation kommer till olika slutsatser. Ansvaret för oss idrottsledare och för SOK är att ta tydligt ansvar för situationen och bejaka idrottarnas rätt att fatta sina beslut, vad de än väljer. Ingen kan begära att de aktiva idrottarna, som ägnar några av de viktigaste åren i sitt liv åt att förverkliga den olympiska drömmen, ska ta ansvar för det som i realiteten är ett politiskt misslyckande.

Hur ser ditt engagemang för svensk elitidrott ut? Hur vill du gå till väga för att vi ska få fler svenska OS-medaljer?

– Min bild är att svenska idrottare och de som är ledare och tränare inom svensk idrott åstadkommer fantastiska resultat i relation till förutsättningarna. Samtidigt vet vi att det finns en vikande tendens i resultaten. Den är lätt att förklara. Det försprång som Sveriges goda ekonomiska utveckling under lång tid och det idrottsintresse som uppkom tidigt har skänkt oss inom idrotten är på väg att försvinna. Det finns en stor medelklass i många länder i världen, vars unga har intresse och möjligheter att idrotta. Kunskapen är spridd om hur man bygger upp ett framgångsrikt elitsystem och på många håll finns också ekonomiska resurser för att bygga upp ett sådant system.

Vad menar du är utmaningarna för elitidrotten i Sverige?

– I Sverige har vi ett elitsystem som tjänat oss väl men som nu blir allt mindre ändamålsenligt. Vi behöver en transparent organisation som präglas av ständigt kunskapssökande och lärande, avsaknad av prestige och revirtänkande, resurseffektivitet och beslutskraft och som har tydliga gemensamma värderingar. Så är det inte i dagsläget.

Ansvaret för den svenska elitutvecklingen är fördelat på tre organisationer, Sveriges Olympiska Kommitté, Sveriges Paralympiska Kommitté och Sveriges Riksidrottsförbund. Dessutom har nästan alla specialidrottsförbund också en mer eller mindre omfattande organisation för elitutveckling.

– De nya länderna som fokuserat elitidrott först de senaste decennierna har kunnat dra full nytta av de erfarenheter som redan gjorts och skapa moderna system med en helhetssyn på elitutveckling. Många andra västeuropeiska länder med en historia som liknar den svenska har genomfört omfattande reformer i sina elitsystem. Det gäller också våra nordiska grannar. Men i Sverige har det visat sig vara svårare att få igenom samordning och modernisering och det som hänt är fragmentiserat och framstår som provisoriska lagningar snarare än genomtänkta reformer.

– Det arbetssätt som SOK skapade under 1990-talet med en tydligare individfokusering och genomtänkt selektering har varit betydelsefullt för att upprätthålla resultaten men kommer inte att kunna lösa de utmaningar vi står inför framåt. Vi behöver en ny modell för att motivera och utveckla morgondagens idrottsungdomar och väcka en längtan hos dem att testa sina gränser som elitidrottare.

Vad tror du att du kan göra för att bidra till en bra lösning på dessa problem?

– Jag står helt bakom den analys och de målsättningar som definieras inom #elitidrott2030 och jag tror att vi till och med måste nå lite längre. Samarbetet inom #elitidrott2030 mellan RF, SOK och SPK är ett mycket betydelsefullt steg som vi behöver slå vakt om och utveckla.

– För mig finns det två mål som en ordförande i SOK måste ha. För det första behöver vi bli ännu tydligare med våra värderingar och stå upp för dem just i de fall de är obekväma och det känns obehagligt. Den Olympiska chartern, med starka krav på skydd för de aktivas rättigheter, skydd mot diskriminering och integritet inom idrottens organisationer ska inte vara tomma ord. Orden fyllas med innehåll genom handling. Vi behöver vara trovärdiga i detta avseende om vi ska kunna vara relevanta i framtiden.

– För det andra vill jag arbeta för att förbättra svensk elitidrotts finansiering. I nuläget bör Sveriges Olympiska Kommitté visa ledarskap genom att visa att idrotterna gemensamt kan ta ansvar och skapa kommersiella intäkter i betydande omfattning. I förlängningen kommer offentliga medel också att behöva spela en roll men först behöver vi inom idrotten visa att vi kan bli en viktig samhällsaktör som har betydelse för framgång inom andra sektorer i samhällsekonomin.