För barnens bästa behövs en vårdnadslag med barnperspektiv

Justitieministern har idag bestämt att en utredning ska tillsättas, som ska se över den lag som reglerar vårdnad och umgänge vid vårdnadstvister. Anledningen till detta är förstås för att den vårdnadslag som finns, inte fungerar. Antalet vårdnadstvister stiger för varje år (ca 6 000 fall), trots att antalet separationer inte stigit i samma omfattning.

Vårdnadstvister är också förödande, ur alla perspektiv. Från samhällsekonomiskt perspektiv är det mycket dyrt, en vårdnadstvist kommer sällan under 200 000 – 300 000 kr. Från individuellt perspektiv kan det vara fråga om en mångårig konflikt, som i många fall tenderar att trappas upp på grund av den ”arena” som domstolen utgör, där omgivningen tvingas till att ta ställning på olika sätt. Från ett barnaperspektiv blir en vårdnadstvist ett trauma, som om det inte blir bearbetat påverkar hen i vuxen ålder, inklusive hens kärleksrelationer.

Trots de uppenbara konsekvenser en vårdnadstvist faktiskt innebär – för barnet, för föräldrarna, för släkt och vänner, för skola, dagis och fritids, med trauman och sorger, med förlorad arbetsinkomst, med dyra advokat- och rättegångskostnader tillika utredningar och domstolsbeslut – så finns det fortfarande ett skevt feltänk som drabbar varje par som befinner sig i en konflikt.

”Det som sker inom en familj, är familjens egna problem.” Det ligger ett grundantagande inför varje separation, och i de (flesta) fall där allting går hyfsat bra, kan det vara rimligt. Då kan föräldrarna själva oftast lösa sina motsättningar, bortse från det faktum att de inte längre tål att bo med varandra, och istället försöka fokusera det faktum att de fortfarande är föräldrar för sitt älskade barn.

Men i de fall där det inte fungerar, och forskning kan numera berätta för oss att detta gäller främst par som bildat familj mycket snabbt, har instabila familjebakgrunder, har missbruksproblem, är drabbade av psykisk ohälsa och/eller upplevt en livskris, där är det inte bara naivt och en smula enfaldigt att tänka att det där får föräldrarna lösa själva, utan där är det frågan om ett svek mot barnet.

Barnet slits mellan två föräldrar, kan tvingas uppleva hot och våld och riskerar att som vuxen upprepa destruktiva relationsmönster. För att inte tala om den ständiga konflikten, som kan hänga över hens huvud, år ut och år in. Och för många barn finns det ingen annan vuxen som finns till hands. För personal i skola, dagis och fritids får inte nödvändig utbildning, för att förstå en vårdnadstvists konsekvenser. För stressade socialsekreterare m.fl. missar ofta att ta in barnperspektivet, på ett rimligt sätt (dvs. prata med barnet). För domare och advokater besitter inte erforderlig kompetens. Resultatet blir ett förtvivlat barn, som rationaliserar alla bråk med att det nog är hens egna fel, vilket förstås får enorma destruktiva problem.

Så Sveriges Makalösa Föräldrar välkomnar utredningen och vill också förtydliga följande:

-  Gör om och gör rätt, vad gäller SoU-utredningen 2011 om Särlevande föräldrar, som inte med ett ord nämner nära relationer där det finns hot och våld. Hur löser vi t.ex. delat barnbidrag när det förekommer vårdnadstvister?

-  Följ upp Försäkringskassans resultat om att var tionde barn som har rätt till underhållsstöd inte får detta, på grund av boförälderns rädsla/ovilja att ansöka om det. Varför agerar boföräldrarna såhär?

-  Följ upp aktuella nationella samordnaren Carin Götblads resultat om hot och våld i nära relationer och koppla detta till vårdnadstvister. Hur kan t.ex. kommuner och frivilliga organisationer finnas till hands när det finns komplexa problem?

-  Förtydliga den motsättning som finns mellan Föräldrabalk och Lagen om underhållsbidrag/stöd, och fördjupa kompetensen och kunskapen kring vårdnadstvisters (värdekonflikters) särskillnad från ”vanliga” separationer (intressekonflikter).

-  Utbilda personal i skola, fritids och dagis. Utbilda domare och advokater, samt socialsekreterare m.fl. Alla delaktiga professioner ska ha rimlig kompetens inom vårdnadstvister samt gedigen erfarenhet av att samtala med barn.

Och slutligen: Låt Barnkonventionen vägleda oss, för barnets bästa!