ANE BRUN SJUNGER OM TILLIT, SVEK OCH VACKLANDE INTUITION PÅ ALBUMET ”I THOUGHT WE WERE THE SAME” SOM SLÄPPS DEN 6 NOVEMBER

Den 6 november släpper Ane Brun ”I Thought We Were the Same”, hennes första album med nyskriven musik på sex år.

Med utgångspunkt i att en vän visade sig vara en bedragare kretsar skivan kring tillit och svek, både på ett personligt plan och hur förtroenden i stort kan svikta i en tid av AI, deepfakes och geopolitisk instabilitet.

”Kanske borde vi alla vara mer medvetna om hur värdefullt det är att någon litar på oss”, säger Ane.

Det märkliga med det förflutna är att det alltid förblir intakt. Du kan inte förändra det, inte ens för ett ögonblick. Ingenting kan sudda ut det som har hänt. Hela ramen för ditt liv kan rasa samman, men i det förflutna står den fortfarande kvar, fortfarande kännbar – men för alltid förändrad av hur den betraktas, av skuggorna som plötsligt träder fram, av linjen som bryts där den en gång fortsatte, av en bild du litade på som nu vägrar att längre infinna sig.

Ur denna känslomässiga glömska fladdrade Ane Bruns nya album ”I Thought We Were the Same” sakta till liv. På skivan, skriven under tre år präglade av omvälvande förändringar, befinner sig artisten och producenten mitt i svekets skyttegravar, där hon utforskar vad som händer när tilliten upplöses rakt framför dig.

”I Thought We Were the Same” är det mest storydrivna albumet i Ane Bruns drygt tjugoåriga karriär och det följer en tydlig båge: från medberoendet och stagnationens fälla, genom sveket som en kris i själva varseblivningen, till en plats av återuppbyggnad och – mot alla odds – en ännu djupare tillit.

”Det intressanta med tillit är hur det håller ihop oss”, säger hon. ”Vid närmare eftertanke är det otroligt att människor litar på varandra över huvud taget, för det förtroendet kan brytas när som helst. Men vi gör det ändå, och det är något väldigt värdefullt. Kanske borde vi alla vara mer medvetna om hur värdefullt det är att någon litar på oss.”

Med avstamp i 2020 års ”After the Great Storm” går nu Ane Bruns sound ännu längre in i den elektroniska popens landskap. ”Hold Me” och ”Eat the Fruit”, sistnämnda gästad av Röyksopp, slår an tonen för albumets rytmiska, bastunga och pulserande hjärta.

”På det här albumet ville jag experimentera med hur långt jag kan ta min musik in i ett tydligare och mer poppigt sound med distinkta refränger och hooks utan att musiken för den skull tappar nerven", förklarar hon.

Och just sökandet är något av en nyckel – ett sätt att hålla kroppen i rörelse medan sinnet försöker förstå det som har uppdagats, och det som fortfarande vägrar släppa taget.

Ser man det från ett visst håll är tillit inte mycket mer än en gemensam hallucination – en konstruktion som två människor skapar och kommer överens om att befinna sig i, tills den ena människan plötsligt kliver ut. Och det är där ”I Thought We Were the Same” börjar.

Skriven och producerad tillsammans med den norska elektroniska popartisten ARY kretsar den nattliga rastlösheten i ”Hold Me” kring vad Ane Brun beskriver som ett ”nästan primalt” behov av den enkelhet som närhet kan ge. Här tar sig dysfunktion uttryck i en fantasi om samhörighet, om längtan efter att känna sig trygg i en otrygg situation.

”Det är så vi människor fungerar”, säger hon. ”Vi lurar oss själva för att slippa känna smärta, och till slut blir det nästan existentiellt – något som egentligen inte handlar om den andra personen. Det handlar om att höra till.”

Det är en viktig distinktion, för trots vad titeln kan antyda är ”I Thought We Were the Same” inte ett uppbrottsalbum – åtminstone inte i romantisk bemärkelse. Relationer av alla slag grävs fram och undersöks här men vilka personerna är, vad som hände och varför är mindre viktigt för de här låtarna än de avtryck som blir kvar.

”Neurovetenskapen har gett mig ett väldigt intressant perspektiv på att ha blivit bedragen under många år. Våra erfarenheter, i kombination med starka känslor, skapar djupt rotade minnen som fastnar i nervsystemet och i magen. Det är svårt att bli av med de minnena, även när förnuftet verkligen vill.”

Som oberoende artist ända sedan starten av sin produktiva karriär har Ane Brun alltid litat på sin intuition. Men stora förändringar i livet hade fått henne att känna sig en smula fastlåst, ”på jakt efter något som kändes ganska abstrakt”.

Även om hon ännu inte kunde sätta ord på den turbulens som väntade vittnar både ”Eat the Fruit” och ”Hand in the Fire” om en känsla av att livet rymde mer än det hon dittills hade sträckt sig efter. Frukt och eld blev symboler för någon form av rörelse framåt – en djupare uppgörelse med det egna självvärdet och den egna ambitionen.

Det uppvaknandet fortsätter i ”How Can I Hold Your Hand” – en febrig tolkning av modern R&B med Björks samarbetspartner Emilie Nicolas – och i den svindlande befrielsen i ”Lean Into the Wind”, två låtar om att lita på när det är dags att släppa taget om en människa. Delvis på ett djupt personligt plan, delvis i relation till en värld som präglas av allt större splittring.

”Jag kan inte låta bli att känna att människor håller på att förlora varandra eftersom vi lever i så olika bubblor. När det är som värst är berättelserna så olika att det inte längre finns någon gemensam mark att mötas på. De går inte ihop. Till slut måste man bara sluta kämpa, luta sig mot vinden och lita på att det är okej att låta den personen gå.”

Albumtiteln vilar som tyngst över den centrala trilogi av låtar som mest uttalat handlar om svek. I det här sammanhanget är ”I thought we were the same” mer än ett uttryck för uppgiven resignation – det är ett utrop av förvirring och sårad förtvivlan.

I den tårdränkta soulballaden ”Two in This Story” sörjs en vän som visade sig vara en bedragare – inte bara för den personen hen blev, utan för allt hen en gång betydde.

”För mig har det varit en ganska livsomvälvande upplevelse eftersom jag alltid gått in i relationer med öppet sinne och nyfikenhet. Men också för att det efteråt i hög grad handlat om att åter våga lita på sig själv och andra.”

”Vilket i sin tur leder in på världen vi lever i, där det geopolitiska läget gör att du inte längre riktigt vet vem du kan lita på. Eller att vi genom AI nu går in i en tid där vi kommer ha så många situationer där saker som känns och uppfattas verkliga inte är det. Och hur påverkar det vår förmåga att tro på vår egen intuition?”

”Re-evaluating You”, albumets mest klarsynta ögonblick, låter tvivel samexistera med nåd. Och sist av de tre kommer den rytmdrivna alarmsignalen ”Can We Go Back”.

”Den fångar hur det känns när tilliten i en relation har varit så djup att själva brytpunkten känns som att en bomb exploderar i knät på dig.”

”Can We Go Back”, som skrevs sent förra året, är albumets färskaste och mest obearbetade låt. Men dess smärtan är inte den här skivans slutdestination. I den avslutande trion av låtar får orden ”I thought we were the same” en ny innebörd när albumets känslomässiga tyngdpunkt gradvis förflyttas från det som gjordes till det som har byggts upp i dess ställe.

”Med tiden har jag insett att albumtiteln också är något jag säger till mitt tidigare jag. Den är inte bara riktad ut mot världen, utan också till mig själv. Jag har förändrats så mycket av alla de där slagen i magen – och på viktiga sätt.”

Den förvandlingen ekar genom den lekfullt lätta ”Shock Treatment”, där avslöjandets kraft övergår i något mer konstruktivt. Samtidigt dröjer sig ”Certain Moments” kvar i den varma, märkliga klarhet hon har funnit – en plats där frågorna fortfarande finns, men inte längre kräver definitiva svar.

Här finns förlåtelse, och den leder fram till ”In These Waters”, albumets mest storslagna ögonblick och ett bevis på att slagkraften hos 80-talets synthpop aldrig går ur tiden.

Det är också Ane Brun när hon är som mest strålande och fri. Det förflutna finns fortfarande kvar, orört; ingenting har suddats ut. Men det kan inte längre hålla henne fången. Linjen som en gång såg ut att brytas leder nu någon annanstans – mot en plats där hon litar på att hon hör hemma.

Hon kämpar inte längre mot förändringens rörelse utan låter sig likt vinden bäras framåt av den.

I Thought We Were the Same – Nordic Tour 2027:

30/1 Luleå, Kulturens hus

31/1 Uppsala, Uppsala Konsert & Kongress

5/2 Helsingfors, Kulttuuritalo

11/2 Malmö, Slagthusets Teater

12/2 Göteborg, Pustervik

18/2 Köpenhamn, Konservatoriets Koncertsal

19/2 Lund, Mejeriet

26/2 Falun, Magasinet

27/2 Norrköping, Arbis

4/3 Stockholm, Cirkus

14/3 Trondheim, Byscenen

15/3 Oslo, Sentrum Scene

17/3 Bergen, USF Røkeriet

18/3 Stavanger, Zetlitz

19/3 Kristiansand, Kilden

Support: Riley O’Flynn.