Att vara simförälder är ingen dans på rosor

Jag har barn som elitsatsar på sin simning. De lägger ner över 20 träningstimmar i veckan, tidiga morgnar och sena kvällar, innan och efter skolan. När skolloven kommer och kompisarna är lediga, då åker simmarna på läger och tränar dubbelt så hårt. När skolavslutningen kommer och alla tar sommarlov då laddar simmarna inför Sum-Sim och SM. Det är tufft att satsa på sin simning men att vara förälder till ett barn som simmar är ingen dans på rosor det heller.

Ganska tidigt in i ens barns simkarriär insåg man att det var slut på sovmorgnar. Det var träning 05:30 både på vardagar och helgar. Det sociala livet försvann det också, de vänner man hann eller orkade träffa var föräldrar till andra simmare som man såg i simhallen. De övriga vännerna träffade man bara på facebook. Sommarstället fick man passa på att besöka när det var någon tävling i närheten och båten hamnade snart på Blocket och såldes.

Jag har besökt många simhallar i Sverige och i stort sätt alla i Stockholm med omnejd. Jag kan konstatera att i stort sätt alla med några få undantag inte är byggda för simtävlingar. Om man har tur och är på plats två timmar innan själva tävlingen börjar kan man få en sittplats och då pratar vi om 3 dm på en träbänk eller på en betongtrappa. Men, då ska man först ha lyckan att hitta en parkeringsplats utanför, för det är också en bristvara vid stadens simhallar.

an sitter oftast mer eller mindre i knät på varandra, det är 32 grader varmt och en ljudnivå som man får tinnitus av. Hamnar man på första bänkrad så tar det inte många minuter innan man är blöt och hamnar på någon av de andra raderna ser man knappt vattnet. En simtävling är inte som en fotbollsmatch, 2×45 minuter tack och hej. Man åker hemifrån när det är mörkt och kommer hem när det är mörkt. Oftast både på lördag och söndag. Två timmars väntan, där går starten och max ett par minuter senare är det över, ett par timmars väntan igen och så ett par minuter av spänning. Men trots träsmak, huvudvärk och vätskebrist är det fantastisk kul på tävlingar. På något märkligt oförklarligt sätt är det mysigt att sitta där och trängas med andra föräldrar. Det luktar kaffe, ostfralla och folk bjuder på fikabröd. Snart sitter alla med heatlistan i telefonen eller i paddan, man hejar, lider och gläds tillsammans med simmarna. När ens barn lyckas är glädjen lika stor som besvikelsen när det går mindre bra.

De roligaste tävlingarna är de som går på sommaren, utomhus. Ungdoms-SM (Sum-Sim) och SM. Då åker man iväg flera dagar, bor på hotell eller hyr ett hus tillsammans med andra föräldrar. På dagarna tittar man på simtävlingar och på kvällarna hinner man umgås. Går ut och äter eller grillar tillsammans. Då är det plötsligt en förmån att ha barn som simmar, man glömmer alla tidiga morgnar och alla de timmar man har suttit i bilen och väntat utanför simhallen för att träningen har dragit ut på tiden eller att bastun har varit allt för lockande. Man minns istället allt roligt och fantastiskt som simningen har fört med sig, alla människor man fått träffa och lära känna, alla platser man besökt tack vare simningen, Malmö, Göteborg, Landskrona, Falun, Varberg, Borås, Linköping, Sundsvall, Uppsala, Örebro, Södertälje för att bara nämna några. Alla de magiska stunder då all träning ger resultat och man ser sitt barn ta emot en medalj och få applåder, då är man stolt och man gläds tillsammans. Man inser att simning är världens bästa sport och man skiter i att man fick sälja båten. I morgon ska jag upp 04:30 för 05:15 ska linorna läggas i och det är dags för ännu en träning, underbart!