Superklassikern är bärgad!

Vi klarade det stora målet! Superklassikern är nu bärgad för mig och min kusin Jonas! Tack vare kanontider av oss på Vasaloppet Öppet Spår – söndag. Jag kom i mål på helt otroliga 5:30:37 och Jonas på 5:51:14. Tror vi klarat Superklassikern på strax över 19 timmar totalt. Hur kändes då den sista resan på vår tredje Svenska Klassiker mellan Sälen och Mora?

Uppstigning klockan 03:00 och ladda med det sista att äta. Det blev stekta ägg med bacon för min del och havregrynsgröt med jordnötssmör för Jonas. 04:00 lämnade vi parkeringen uppe på Hemfjällstangen i Sälen och ca 04:10 la vi ut våra skidor nästan längst fram i starten. Allt för att få så bra förutsättningar som möjligt och slippa den långa kön i början. Vi gick tillbaka till bilarna och vilade de sista timmarna innan start. En banan slank ner ca 06:30. Starten gick 07:00 och vi stod kvar i ca 40 sekunder för att släppa iväg veteranerna först. 07:00:49 passerade vi startlinjen och loppet var i gång. Gissa om jag var nervös. Hade knappt känsel i kroppen och tänkte att det här kan gå precis hur som helst. Kom fram till den långa backen i starten och Jonas brassade på ordentligt uppför. Åkte ifrån mig rätt rejält samtidigt som jag kände att min kropp hamnade i chockhög puls. Försökte bara mala på uppför och tittade samtidigt imponerande på dem som stakade uppför. Vilka starka hjältar dom är. När till slut den första, långa och fasansfulla backen var över så fick jag snart syn på Jonas igen. Jag lyckades staka mig fram till honom och säga ”hej igen”. Hamnade i rygg på en större klunga som höll riktigt bra fart och trodde att Jonas tagit rygg på mig. Men det hade han inte utan redan på första kontrollen vid Smågan hade vi tappat bort varandra. Slängde i mig två muggar med sportdryck och stakade sedan vidare.

Mångsbodarna passerades klockan 08:27 och där kände jag mig sjukt pigg och taggad. Passerade sedan Risberg klockan 09:02. Slängde i mig en mugg blåbärssoppa och en mugg sportdryck på dessa stationer. Vågade aldrig riktigt kolla på klockan men kände på mig att det gått ganska fort då hejarklacken sa att jag låg riktigt bra till tidsmässigt. De visste såklart vilken tid jag hade i sikte för att klara superklassikern. Siffernörd som man är hade jag räknat till att efter 6:29:56 på Vasaloppet hade jag varit rökt vad gäller superklassikern.

Kommer fram till Evertsberg klockan 09:51 och nu börjar det kännas rejält i kroppen. Min rygg var redan helt slut. Blåbärssoppan och sportdrycken var inte längre särskilt god. Sköljde ner en halv bulle med blåbärssoppan. Skrek till hejarklacken att jag var helt slut och oron började snurra i mitt huvud. Har jag kört för hårt i början.

Fick vila mig ordentligt utför efter Evertsberg. Där gick det riktigt fort. Kom upp i över 60 km/h. Kom sedan fram till Oxberg klockan 10:40 och den skönaste kontrollen. Jag personligen har större koll på hur den sträckan ser ut och det är mycket plattkörningen. Men jag visste inte om min rygg skulle hålla. Tog mig i alla fall en halv bulle tillsammans med en blåbärssoppa och sedan en mugg sportdryck. Blev omkörd av Rikard Tynell mellan Oxberg och Gopshusbacken. Han var såklart ute och tränade men jag tänkte att det där kan vara en bra sporre i skallen att ta hans rygg ett tag. Lyckades haka på en stund. Skönt att tänka på något annat än vad jag egentligen höll på med. Efter Gopshus försvann han. Kände mig sedan riktigt ensam fram till Hökberg.

Hökberg passerade jag klockan 11:17 och efter den kontrollen kom jag att tänka på hur fina spåren var. Nästan helt orörda som om ingen hade åkt i dem. Men inte gick det lättare för det. Kämpade med oerhörda smärtor i ryggen som inte gör det lättare att ta i vid stakning. Pannbenet blev också det bara tunnare och tankarna om varför man utsätter sig för det här kom. Onda tankar!

äl framme vid Eldris klockan 11:57 kom det efterlängtade kaffet. Började tänka på det där kaffet redan i Oxberg tror jag. Men Eldris är så skönt att passera. Man vet att det är plattkörning och endast ren stakning plus att där ser man första nedräkningskylten av kilometrar med bara en siffra. Siffran 9. Endast 9 km kvar till Mora och målet. Fick en liten skjuts av kaffet. Speciellt i huvudet men kroppen var helt urladdad. Fanns inte mycket kräm kvar och varje staktag kändes som en elstöt genom hela kroppen. Helt slut i hela kroppen men framåt ska man. Tog rygg på en veteran som höll ett perfekt tempo. Passerade under den klassiska bron i trä och började där lite smått kippa efter andan. Började fatta att jag snart tagit mig i mål på ännu ett Vasalopp. Massa tankar snurrade i huvudet. Skulle det bli rekordtid? Skulle jag klara superklassikern? Väl framme vid Moraparken drog jag om veteranen och staka på med all kraft som fanns kvar. Nästan ingen alls kändes det som. Hade bestämt mig sedan länge under loppets gång att jag inte skulle titta på pulsklockan hur jag låg till för jag låg ändå på max och kunde inte göra mer i skidväg. Över kullen innan målrakan kollade jag till på klockan på kyrkan som står där vid målet. Stora visaren visade på halv någonting. Såg inte lilla visaren. Blev arg och fick smått panik då jag trodde klockan var 13:30. Gjorde några försök att ta i mer men kroppen svarade inte alls. Kommer runt och ser målrakan. Tittar upp på kyrkklockan igen och ser att lilla visaren står mellan 12 och 13. Räknar i huvudet och inser då hur bra jag ligger till. Där och då börjar tårarna rinna och jag kippar än en gång efter andan. Passerar mållinjen klockan 12:31. Helt urpumpad. Inte en droppe energi kvar. Hostade i 20 minuter och trodde lungorna skulle hoppa ur mig. Gick tillbaka till målgången och väntade in Jonas. Gav honom en rejäl kram och skrek samtidigt. Vi har fixat superklassikern!!