Tankar inför Vansbroveckan

Nu börjar det bli nervöst på riktigt! Vansbroveckan närmar sig med stormsteg och snart är det här inte längre bara snack utan detta skall snart också genomföras. All denna träning jag lagt ner ska väldigt snart bekänna färg och jag får då ett kvitto på om mitt upplägg varit tillräckligt eller om jag skulle gjort något annorlunda. Pressen och nervositeten blir inte mindre för mig heller då jag öppet skrivit och delat med mig av vad jag ska genomföra. Tidigare har allt känts så himla roligt att allt uppmärksammats på olika sätt för det jag ska göra under Vansbroveckan. Nu vill jag verkligen fixa det här och visa att jag klarar det. Även fast jag själv tycker att det finns de som gör mycket värre saker så som att göra En svensk Klassiker under ett dygn eller så.

Det lopp jag är mest nervös inför är också det första av alla loppen. Det som är min start på hela veckan. Jag snackar såklart om Vansbro Triathlon. Har aldrig gjort ett triathlon tidigare så det här blir min första. Kör alltså mitt första triathlon på halvironman-distans. Ni kanske förstår om oron är stor då det är en bit man ska ta sig. Då också genom att byta grenar osv. 1,9 km simning som endast kommer avklaras på adrenalin. 90 km cykel som kommer kännas och sedan 21 km löpning som kommer göra ont. Det som jag är mest orolig över är hur min kropp ska må dagen efter? Alltså på söndagen då det är dags för Vansbro Bianchi 120 som innebär 120 km cykel på vackra vägar i Dalarna. Hur kommer mina ben må? Något som är skönt med dessa lopp är att jag bara ska klara dem. Målet är att gå i mål men de som känner mig vet vilken press jag sätter på mig själv och jag kan lova att just nu är jag inte lätt att ha att göra med. Har nog börjat ladda mentalt redan nu.

Mitt upp i all denna nervositet och oro så känner jag även att det här kommer bli sjukt kul att genomföra. En rolig vecka med roliga lopp och med förhoppningsvis massor av folk som hejar fram alla utövare efter banorna!