Olle Ljungström gör storstilad comeback

"Vi ville göra årets mest dekadenta platta alla kategorier."

Producenten Torsten Larsson vet ganska exakt hur han vill att vi ska ta emot Olle Ljungströms sjunde album. Om Larssons vision uppfyllts får framtiden bedöma. Helt klart redan idag är att "Sju" är det mest sparsmakade och hudlösa som Ljungström spelat in sedan sina första soloplattor i början av 1990-talet. Troligen får man gå tillbaka till hans tid i gruppen Reeperbahn för att hitta något så nervigt avskalat.

Eller för att citera sångaren själv: "Jag har länge saknat skramlet i min musik, nu har jag verkligen fått det."

Olle Ljungström har i Torsten Larsson - förr gitarrist i gruppen Stonefunkers och senare producent av bl a The Soundtrack of Our Lives - funnit en ny radarpartner efter det mångåriga bollplanket Heinz Liljedahl.

Olle och Torsten möttes hösten 2006 i köket på rockklubben Gump i Göteborg. Över en nattlig gin & tonic avslöjade Torsten, som då övergivit studioproducerandet för att istället arbeta med radioprogrammet "P3 Live", att just Olle skulle kunna få honom att återigen göra skivproduktioner.

Den inviten tände Olle på. Planer skissades, varefter Larsson byggde om en gammal valstuga på sin tomt till en gästateljé. De två började sedan inspelningen av det som drygt två år senare mejslats fram till "Sju".

Ljungström/Larsson har bokstavligen jobbat sida vid sida med albumets tillblivelse i den senares hemmastudio i Mölndal. Alternativt i Ljungströms bostad i dennes nya hemort Gräfsnäs vid Alingsås öster om Göteborg.

Alla låtar har utgått från akustiska gitarrer spelade av de två, varpå allehanda musiker/grannar har gästspelat genom inspelningsprocessen.

Olle säger:

"När jag jobbade med Heinz lät jag honom stå för det musikaliska, jag hade inga problem med det. Men nu ville jag vara mer delaktig även med det instrumentala. Då blev Torsten ett perfekt bollplank, han hade en perfekt vision för hur albumet skulle gå till."

Torsten Larsson:

"Olle är ett geni den meningen att han faktiskt ständigt hittar näring till att producera originella, unika och bra texter. Jag är motsatsen; jag är en produkt av allt jag läst och konsumerat, ett destillat. Därför kompletterade vi varandra väldigt bra. Vi var en originalare och en kopiatör...".

Det mest märkbara gästspelet på "Sju" gör sångerskan Anna Järvinen. Anna hade vid en inspelning för just "P3 Live" förklarat sin kärlek till Olles texter. Ljungström tände senare på Larssons förslag om en duett med Järvinen. Det slutade med att hon fick 22 manussidor med textskisser att välja ur till sina verser i nyckellåten "Hjältar"...

Sedan får man inte förbise Olles 70-plusårige granne, Sune Falk, som spelar fullständigt bedårande lap steel (inköpt av Sunes far i USA, på 20-talet) samt körar bl a på "En förgiftad man".

"Sju" är ett starkt nytt kapitel i den säregna historien om 47-årige Olle Ljungström. Det som i slutet av 1970-talet började med punkbandet Lesbian Hardcore och senare Reeperbahn - det har via 1990-talets lysande soloutgivningar lett fram till en status som en av landets mest respekterade artister. Och inte minst är Olle Ljungström i dag ett av den svenska rockscenens mer mytologiserade personöden.

I fjol hyllades han av bl a gruppen Kents sångare Jocke Berg på tributplattan "Andra sjunger Olle Ljungström". I januari i år premiärvisades på bio en helt annan sorts Ljungströmporträttering, entimmesdokumentären "En film om Olle Ljungström" av regissören Jacob Frössén.

Den så småningom TV-aktuella filmen är en ofta smärtsamt nära skildring av resor, studiovånda, sjukdom, perioder på behandlingshem. Det ger en naken bild av en ständigt sökande artist och person som summerat sig själv i frasen: "Att få allt man åtrår, men inte kunna njuta av det."

Åtskilliga av låtarna på albumet "Sju" är lika intensiva mash-ups av den evige iakttagaren och självanalytikern Ljungström. "Sju" är 39.16 minuter Ljungströmland. Det är en omskakande men alltid givande resa.

I vår kommer Olle Ljungström att göra utvalda spelningar. Torsten Larsson, som då troligen är med, har även här sin vision klar: "Det blir mycket dekadent. Och alltid i svartvitt."