Alla kan inte utredas för ADHD

ADHD riskerar att tränga undan andra patientgrupper och avskräcka skickliga psykiatriker från att söka sig till mottagningar för neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. En som kräver förändring är Johan Söderlund, psykiatriker och medicinskt ansvarig överläkare på WeMind Nacka.

Antalet ADHD-diagnoser i Sverige har ökat kraftigt under de senaste åren. Från 2009 till 2019 ökade antalet vuxna med ADHD inom psykiatrin med nästan 500 procent. Nu varnar flera ledande forskare och psykiatriker för att ADHD riskerar tränga undan andra patientgrupper inom psykiatrin.

En av de som slagit larm är Johan Söderlund. Han är medicinskt ansvarig överläkare på WeMind Nacka och har en lång bakgrund inom den offentliga psykiatrin. Före sin roll på WeMind arbetade han som processenhetschef för ADHD- och autismprogrammet vid Huddinge sjukhus.

Det var där han insåg att systemet för vilka som ska erbjudas ADHD-utredning är ohållbart:

- Under min sista tid som processenhetschef noterade jag att vi inte fick göra en bedömning på remissnivå. Det innebar att vi inte fick neka någon att komma till mottagningen, även om det var uppenbart för oss att patienten inte hade ADHD. Det blev en stor påfrestning på vården. Vi hamnade i en situation där vi nästan bara kunde göra akuta bedömningar. Samtidigt växte utredningsköerna. Vi hade dessutom svårt att hinna med årskontroller och uppföljningar av de patienter som redan diagnosticerats med ADHD.

Det är inte bara i Stockholm som andelen ADHD-patienter växer. Utvecklingen ser ungefär likadan ut i hela landet. På WeMind Göteborg är till exempel hälften av alla patienter i aktiv behandling ADHD-patienter. Den snabba ökningen av ADHD-patienter i Sverige är orsaken till att Johan Söderlund beslutade att engagera sig i debatten om ADHD.

I slutet av 2020 skrev han ett debattinlägg som publicerades i Läkartidningen. Där skriver han att det krävs tydligare prioriteringar av vilka patienter som bör ges möjlighet att genomgå en utredning och vilka som efter diagnos ska erbjudas läkemedelsbehandling med centralstimulantia. Johan Söderlund förklarar varför han anser att det behövs prioriteringar:

- Det krävs prioriteringar eftersom vi behöver använda våra resurser på ett så optimalt sätt som möjligt. Det är stora skillnader mellan de som har svåra respektive lindriga problem med sin uppmärksamhet. Svåra problem kan innebära att man inte klarar av studier eller har svårt att behålla jobb. Man kan dessutom få svårt att upprätthålla fungerande relationer och löper risk att hamna i missbruk. Merparten av patienterna som söker vård har dock lindriga symptom. Det kan handla om koncentrationssvårigheter och hyperaktivitet, men det räcker ofta inte för en ADHD-diagnos. Sådana egenskaper kan förstås vara jobbiga att leva med, men får man livet att fungera kan vi inte säga att det finns en allvarlig funktionsnedsättning.

Idag är ungefär tio procent av tonårspojkarna i Stockholms län diagnosticerade med ADHD. Dock ser psykiatrin även en stor ökning av antalet högfungerande vuxna som efterfrågar en ADHD-utredning. Johan Söderlund tror att en del av förklaringen ligger i den höga diagnostiseringen av barn. När ett barn diagnosticeras kan föräldrar känna igen sig i deras symptom. Då vill de enligt Johan Söderlund veta om de också har diagnosen och få svar på om var barnens diagnos har sitt ursprung.

På frågan om hur man bör prioritera patienter som vill utredas för ADHD lyfter Johan Söderlund Region Uppsala som ett gott exempel. När Uppsala fick liknande problem som Stockholm tog man fram en klinisk handbok. Den är tänkt att vägleda läkare och psykologer i hur de ska se på utredningar av patienter med en misstänkt neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. I handboken framgår att beslutet om specialistpsykiatrisk vård bör baseras på patientens funktionsnedsättning.

Johan Söderlund utvecklar resonemanget:

- Ska man göra en noggrann utredning och sätta igång en långvarig behandling med centralstimulantia tar det mycket resurser i anspråk. Det måste det få göra, annars kommer vi inte åt problemet. Hur mycket en människa lider av sina symptom är svårt att avgöra vetenskapligt. Hur kan jag som läkare veta att den som skriker högst har mest ont? Därför måste vi titta på vilka konsekvenser det får i den enskilda patientens vardag. De patienter som tampas med allvarliga konsekvenser av sin uppmärksamhetsproblematik är också de som bör prioriteras till utredning.

Om inte förutsättningarna för utredning förändras befarar Johan Söderlund att det kommer att få långtgående konsekvenser för psykiatrin. Han menar att psykiatrins resurser inte kommer att gå till patienter som har behov av specialistpsykiatrisk vård. Dessutom kommer det bli svårt att behålla psykiatriker på neuropsykiatriska mottagningar:

- Om mottagningar fortsätter att ta emot alla som önskar en utredning kommer det leda till väldigt tuffa arbetsförhållanden för personalen. Eller också tvingas vi sänka kraven i utredningarna, vilket riskerar att ytterligare förvärra problemet. Det är tärande att inte ha tid nog att hjälpa patienterna med rätt insatser och regelbunden uppföljning. På sikt kommer det bli svårt att behålla skickliga psykiatriker.

Johan Söderlund avslutar med varningen att andra patientgrupper riskerar trängas undan av ADHD-patienterna med lindriga symptom:

- Vi ser redan allvarliga bortträngningseffekter. På många ställen får patienter med svår ADHD ofta vänta på livsavgörande insatser. Ska vi hjälpa alla som har uppmärksamhetsproblem måste vi ta resurser från andra patientgrupper. Det kommer inte bara att drabba neuropsykiatriskt inriktade mottagningar, utan psykiatrin i stort. I förlängningen innebär det att patienter med djup depression, svår bipolär sjukdom eller personlighetssyndrom inte får den hjälp av psykiatrin som de behöver.