Drömmen som blev verklighet (författarintervju)

Redan som barn ville Ieva Kisieliute bli författare. Nu är drömmen på väg att slå in, efter en lång omväg med en flytt till Sverige och en juristutbildning. I romanen Det ingen får veta tar Ieva med oss till en plats dit omvägen förde henne: Till Karlskrona år 2006 och drömmar som är för stora för den lilla staden.

Ievas namn gör sig nog bäst i ett serif-typsnitt. För hon heter Ieva, ”med i som i Igelkott”.

Hon växte upp i Litauen, kom till Sverige på ett utbytesår under gymnasietiden – och blev kvar i Karlskrona. Hon lärde sig svenska snabbt, fick bra utbildning och till slut jobb som EU-jurist på Boverket.

Först när allt det där var avklarat kunde författardrömmen börja realiseras.

– Jag läste väldigt mycket som liten. Det var nåt magiskt med böcker. Jag ville också bli en sådan som skapar andra världar med ord. Det var det som lockade. Jag ville bli författare, men mina föräldrar ville att jag skulle studera.

Som en tatuering

Det ingen får veta är Ieva Kisieliutes debutroman. För många debutanter är det en läskig känsla att släppa iväg manuset för sista gången, medveten om att den går till tryck och att inget går att ändra längre. Men Ieva är rätt lugn inför detta.

– Att skriva en bok är som att göra en tatuering. Till slut är den som den är och man får vara nöjd med hur den blev. Nu börjar det att kännas verkligt att den äntligen kommer ut och det känns jättebra.

Romanen handlar om ett gäng unga vuxna i Karlskrona under några intensiva månader hösten 2006. De har bildat ett band, uppfunnit en ny musikgenre som de kallar för svensk ångestrock och redo att ta sina första stapplande steg för att nå ut utanför replokalen i föräldrarnas källare.

– Både 80-talet och 90-talet är numera mytomspunnet, men 2006 är det ingen som tänker på. Det är en annorlunda tid, utan smartphones och sociala medier på det sättet som vi har idag. Man hade väl Myspace på sin höjd och kunde göra saker utan att det dokumenterades hela tiden. Det känns som en väldigt anonym tid och jag tyckte att det var kul att skildra den.

En annan tid

Det ingen får veta berör teman som psykisk ohälsa, missbruk och bisexualitet. Även om det är en fiktiv berättelse är många av de känslor och situationer som gestaltas självupplevda.

– Jag hoppas att läsaren blir mer nyfiken kring de frågor och företeelser som förekommer i boken och kanske känner igen sig. Det är galet hur mycket vår vardag har förändrats. Nu tar man till exempel olika streamingtjänster för givet. På den tiden kunde man vänta flera timmar för att ladda ner några låtar och då blev de som en förlängning av ens personlighet. Jag gillar själv böcker där man kan känna igen sig. Och om någon vill läsa min bok och dela med sig vidare till sina vänner vore det jättekul.

– Om jag skulle beskriva boken i en enda mening blir det så här: Hur långt man kan gå som människa för att för sin egen skull, eller för någon annans skull, för att få slippa känna sig ensam?

Kulturreferenser

Även om boken är Ievas debut i romanform är hon en erfaren skribent. Vid sidan av jobbet – och numera författandet – skriver hon för Gaffa, Sveriges största musiktidning.

– Och så pluggar jag lite också, jag läser kulturjournalistik på distans.

Det är därför ingen överraskning att Det ingen får veta innehåller många kulturreferenser. Ieva har till och med gjort en spellista på Spotify till boken.

– Det blir mycket musik. Jag gick på runt femtio konserter förra året. Mest rock, pop och punk. Gärna okända band. Det finns inte jättemycket här i Karlskrona, man får räkna med att resa iväg en hel del.

Har du en författardröm, något du skulle vilja skriva?

– Jag vill inte vara anonym som författare. Jag vill skriva för att bli läst. Skriva böcker som jag själv hade velat läsa. Det jag har är den här blandningen av humor och svåra ämnen. Jag upplever att böcker antingen är allvarliga, eller bara feelgood. Jag tycker att det ska få lov att vara svart och svårt, men att man också ska kunna skratta. Det ska finnas plats för många stora känslor. Jag hoppas att läsarna håller med mig om att en roman som den här behövs.

De läsare som gör det efter att läst debuten kan hoppas på en uppföljare. Ieva har börjat på den.

Hon blev ju författare till slut.