Ny studie ifrågasätter klimatnyttan av betongens karbonatisering

En ny studie från UCLA visar att betongens naturliga upptag av koldioxid är en marginell kompensation för cementtillverkningens utsläpp. Resultaten väcker frågor om hur klimatdata används när material väljs till offentliga miljöer.

Betong tar upp koldioxid ur luften. Men hur stor betydelse har det egentligen för materialets klimatpåverkan?

Betydligt mindre än vad tidigare uppskattningar har antytt, enligt en ny studie publicerad i Communications Sustainability.

Forskarna bakom studien uppskattar att den globala betongstocken år 2030 tar upp omkring 0,23 gigaton CO2 per år genom naturlig, så kallad ambient karbonatisering. Det motsvarar mindre än 10 procent av de årliga utsläppen från cementklinker, och knappt 13 procent av processutsläppen. Tidigare studier har uppskattat att karbonatiseringen i vissa fall skulle kunna kompensera för upp till 57 procent av processutsläppen.

– Karbonatisering sker och ska naturligtvis finnas med i seriösa klimatberäkningar. Men den här studien visar att man måste vara försiktig med att behandla framtida CO2-upptag som en betydande kompensation för utsläppen från cementtillverkningen, säger Eric Waxin, VD på Zurface.

1 000 år för att nå 50 procent

En av studiens mest iögonfallande slutsatser handlar om tidsperspektivet.

För ett typiskt osprucket och exponerat betongelement, som en bjälke, platta eller beläggning, visar forskarnas modell att det under omgivande förhållanden kan ta upp till omkring 1 000 år att nå 50 procents karbonatisering. Hur snabbt processen går beror bland annat på betongelementets yta i förhållande till volym, materialets sammansättning och exponeringsförhållanden.

Det innebär att en stor del av det potentiella upptaget ligger mycket långt fram i tiden, medan utsläppen från cementtillverkningen sker när materialet produceras.

Inte heller rivning och krossning innebär automatiskt att klimatkompensationen blir betydande. Forskarna pekar på att krossad betong ofta hamnar på upplag, deponier eller används som återvunnet ballastmaterial, där kontakten med atmosfären kan vara begränsad.

– Det är en viktig skillnad mellan att ett material teoretiskt kan ta upp CO2 och att upptaget faktiskt sker i en omfattning och inom en tidsram som är relevant för klimatpåverkan. När vi planerar en utemiljö för de kommande decennierna är det rimligt att väga dagens utsläpp mot materialets faktiska användningstid, inte mot ett potentiellt upptag som kan ta århundraden, säger Eric Waxin.

Studien handlar om betong och cement, inte om natursten. Den gör heller ingen jämförelse mellan materialen. Ändå är resultaten relevanta för diskussionen om materialval.

Natursten och betong används ofta för liknande funktioner: markbeläggningar, kantsten, murar, trappor och fasadbeklädnad. I projekt där materialen ställs mot varandra får livscykelanalyser och klimatdeklarationer därför en viktig roll.

Om en klimatberäkning ger betongen en betydande framtida klimatkredit för karbonatisering är det relevant att fråga hur väl den krediten motsvarar vad som faktiskt kan förväntas ske.

Det förskjuter fokus mot två mer grundläggande frågor:

Vad kostar materialet i utsläpp när det tillverkas, och hur länge håller den färdiga lösningen?

– Vi menar inte att den här studien bevisar att natursten är bättre än betong. Det vore att dra en slutsats som forskarna inte har dragit. Däremot visar den varför material måste jämföras med realistiska antaganden om utsläpp, livslängd och vad som faktiskt händer med materialet över tid, säger Eric Waxin.

Klimatberäkningar måste tåla verkligheten

För arkitekter, landskapsarkitekter och kommunala beställare blir frågan särskilt relevant när materialval ska omsättas i konkreta projekt.

En klimatberäkning är aldrig bättre än sina antaganden. Därför behöver både utsläppen vid tillverkningen och materialets användningstid vägas in på ett transparent sätt. Även utbyte, underhåll och materialets faktiska exponering över livscykeln påverkar den verkliga klimatpåverkan.

Den nya UCLA-studien pekar på att naturlig karbonatisering kan vara en CO2-sänka, men att den inte är tillräckligt omfattande för att på ett meningsfullt sätt väga upp cementproduktionens utsläpp. Forskarna efterlyser därför större fokus på direkta och mer verkningsfulla åtgärder för att minska cementsektorns utsläpp.

– För oss handlar det ytterst om att höja kvaliteten på materialdiskussionen. Vi behöver inte fler förenklade påståenden om vilket material som är ”grönt”. Vi behöver bättre underlag för att kunna välja rätt material för rätt plats, med klimatpåverkan och livslängd som två av de viktigaste parametrarna, säger Eric Waxin.

Om studien

Studien Ambient concrete carbonation is a trivial contributor in mitigating carbon dioxide emissions from cement production publicerades den 25 juli 2026 i Communications Sustainability. Forskarna använde termodynamisk modellering och diffusionsbaserade analyser för att uppskatta omfattningen och hastigheten av naturlig karbonatisering i betong under omgivande förhållanden.

Källa: UCLA Samueli School of Engineering och Communications Sustainability.

Läs UCLA:s sammanfattning: newsroom.ucla.edu/releases/concrete-absorbs-carbon-dioxide-not-enough-cement-production

Läs den vetenskapliga artikeln: nature.com/articles/s44458-026-00116-9