En tredjedel av det landbundna kolförrådet lagras i gräsmarker såsom naturbetesmarker, stäpper och savanner. Men kolinlagringen i dessa marker riskerar att minska i takt med förlusten av biologisk mångfald, särskilt i varma, torra områden. Orsaken är att en mer artfattig växtlighet tycks brytas ned snabbare i marken. Det visar en ny global studie som leddes av Marie Spohn från SLU.
Mellangrödor bidrar till ökad kolinlagring i åkermark, med de kan vara en utmaning att odla, och de kan ha negativa bieffekter som motverkar effekten av kolinlagringen. Hur kan då nyttan med mellangrödor optimeras för kolinlagring, klimatnytta, minskat kväveläckage och ökat kväveutnyttjande? Om detta handlar en ny SLU-rapport som bygger på mängder av data från fältförsök och tidigare forskning.
Vilken betydelse har det vilka svamparter som finns i en skog? Kunskapen om detta är begränsad, men forskare från SLU har gjort en intressant upptäckt. Skogsmark där det finns vissa spindlingar innehåller betydligt mindre kol än mark där de inte finns. Att en grupp närbesläktade mykorrhizasvampar som lever i symbios med träd tycks ha stort inflytande på skogsmarkens kolförråd väcker många frågor.
Gran är det bästa trädslagsvalet i södra Sverige med avseende på maximal kolinlagring. Det har Karna Hansson funnit i sitt doktorsarbete vid SLU. Tall och björk, som växte på samma marktyp i Halland, hade inte samma kolinlagring. I försök i norra Finland var kolförråden jämförelsevis mindre och skillnaderna mellan trädslagen små.