Framtidens sightseeing är skymd av ett moln drönare.

Här i Sverige har jag bara stött på drönare en endaste gång och det var under kontrollerade former. I Kina däremot så kunde jag utgå från att det skulle dyka upp en turist med en drönarväska under armen varje gång jag åkte för att titta på något märkvärdigt.

Visst, Kina är speciellt. Inte nog med att det världsledande drönar märket kommer därifrån, avsaknaden av strafftullar gör att priserna ligger på runt hälften (oprutat) av de svenska. De har dessutom en hyfsat ny, gigantisk, medelklass som börjat turista bara de senaste åren, och kan därmed gå direkt från noll till drönare utan att passera de klassiska digitala systemkamerorna. Sist men inte minst verkar det inte finnas några regler mot att filma på offentlig plats, antingen det eller så är det den kinesiska folksporten att strunta i förbud som gör sig gällande vilket ju onekligen förändrar förutsättningarna.

Lägg till det att den senaste drönarmodellen är liten som två solstickanaskar (modell större) travade på varandra och det är ganska lätt att se hur sightseeing kommer gå till inom en snar framtid. Ett konstant moln av minidrönare kommer sväva runt alla större sevärdheter. Glassförsäljare kommer gå över till att kränga turboladdning av drönarbatterier och hästskjutsuthyrare kan sadla om till propellerreparationer.

Här i Sverige har vi en rad regler och förordningar som sätter stopp för drönaren som alternativ till digitalkamera och jag kan till viss del tycka att det är skönt. Men det finns en annan del av mig som gärna hade lagt till dramatiska kameraåkningar runt lutande tornet i Pisa innan den obligatoriska “se på mig jag håller upp tornet med en hand” posen. Och frågan är om jag inte hade kunnat acceptera att jag fick dela luftrum med 200 andra.