​Aberdeen kommenterar: Stabilisering krävs mot riskerna med oljeprisfallet

Aberdeen Asset Managements chefsekonom Lucy O'Carroll kommenterar den pågående krisen för oljepriset:

”Det finns en tumregel bland ekonomer att en ihållande tio-procentig nedgång i oljepriset ökar den globala årliga BNP-tillväxten med 0,2 procentenheter (PPS) under de kommande två åren.

Men gamla samband är inte vad de brukade vara. När oljepriserna började falla i mitten av 2014, var det många som trodde att de globala effekterna skulle bli positiva. Jag kan se åtminstone fyra skäl varför detta antagande inte är giltigt i rådande förhållanden:

1. Tumregeln förutsätter att nedgången i oljepriset är utbudsdriven och inte att den återspeglar svagare globala fundamenta. Till viss del är dock detta precis vad den gör, vilket innebär att ett förväntat uppsving för den reala BNP- tillväxten kan bli mer dämpat.

2. Centralbankerna kan inte utnyttja prisfallet på samma sätt som förr: En del av logiken bakom oljeprisfall har varit att de möjliggör för centralbankerna att föra en friare penningpolitik, åtminstone på kort sikt, eftersom lägre oljepriser minskar den totala inflationen. Men denna förmån är mycket mindre betydelsefull när inflationen redan är långt under målen.

3. Omfördelningseffekterna kan ha ändrats: Den konventionella sanningen lyder att fallande oljepriser ger en positiv nettoeffekt på aktiviteter globalt genom att omfördela inkomster från dem med låg benägenhet att spendera (t.ex. oljerika stater i Mellanöstern) mot dem med hög benägenhet att spendera (t.ex. västerländska hushåll med låg inkomst). Men ökningen av så kallad fracking kan ha ändrat denna balans, på grund av att det gjort producenternas ledtider för investeringar mycket kortare och därmed mer tydligt knutna till oljeprisnivån. Det kan resultera i att det globala lyftet av investeringar som brukar följa på fallande oljepriser blir svagare än tidigare.

4. Oljeprisändringar kan ha icke-linjära effekter på världskonjunkturen: Tumregeln säger att ju mer oljepriserna faller, desto större positiva effekter på världskonjunkturen - men vad händer om detta inte är sant? Prisjusteringen sedan mitten av 2014 har varit enorm, från över $140 per fat till under $30 per fat på 18 månader och det kan potentiellt falla ytterligare. Påverkan på producenterna – oavsett om de är stater eller företag – har också varit betydande. Så medan blygsamma nedgångar i oljepriset på $10-20 per fat har kunnat ge expansiva effekter genom de sedvanliga konsumtionskanalerna, kan riktigt stora nedgångar sätta i gång rad påtvingade produktionsstopp bland producenter – antingen i form av Saudiarabiens åtstramningsåtgärder eller företagskonkurser inom energisektorn i USA – händelser som faktiskt skadar den globala tillväxten, inte stödjer den.

De tre första punkterna indikerar att tumregelns effekter kanske inte gäller fullt och får mindre effekt på tillväxten men inte eliminerar möjligheten till tillväxt överhuvudtaget. Punkt fyra däremot pekar på risken att mycket låga oljepriser leder till så allvarliga problem att ett ”Lehman moment” inträffar, genom tryck på den amerikanska banksektorn, statliga konkurser eller genom att statliga investeringsfonder likviderar tillgångar i stor skala för att stärka statsfinanserna.

Trots att detta inte är det sannolika utfallet, har man från ett marknadsperspektiv tydligt valt att fokusera på riskerna. Även om oron för en "blowout" liknande finanskrisen verkar överdriven kan marknaden reagera utifrån antagandet att lägre oljepriser kommer att innebär en långt större avmattning av den globala tillväxten än vad som framgår i den senaste tidens makrodata. Fallande oljepriser har inte historiskt sett spelat en sådan roll i att ”skapa” globala kriser, särskilt när fallet har varit väsentligt utbudsdrivet, men faran kan vara att en ökande osäkerhet -  över oljepriser, Kinas nedgång och vägen framåt för amerikansk politik - leder till att flockbeteende tar över och att nedgången i oljepriset och aktiemarknaderna blir en självuppfyllande profetia.

Vad vi istället behöver är stabilisering. Makroekonomiska fundamenta är inte så illa som de senaste marknadsrörelserna indikerar. Om marknaderna återfår en del av sin tro på ekonomin – och sambandet mellan oljepris och tillväxt, även i en svagare version – behöver den nuvarande situationen inte bli mer än en kortvarig hicka. Ju längre tid det tar att uppnå en stabilisering, desto större är dock risken för självuppfyllande profetia.” 

För ytterligare kommentarer på ämnet från Aberdeen, vänligen kontakta Lena Ellertsson Freedman enligt nedan.