Missbrukade barn

När jag var med och utvecklade adoptionssamarbetet med Ryssland och andra forna sovjetrepubliker på 90-talet, fick jag förmånen att besöka ett stort antal barnhem. Det var barnhem av alla sorter: stora, hyfsat välutrustade institutioner med flera hundra barn och personal med läkare, psykologer, talpedagoger och musiklärare likaväl som små bortglömda ställen där personalen mest bestod av fruarna till männen som arbetade på den närliggande kolchozen. Standarden var väldigt varierande, några hade uppenbarligen goda möjligheter att hålla lokaler i skicka medan andra var i princip fallfärdiga. Många hade sina lokaler i den sovjetiska standardmodellen för barnhem/daghem, enheter som fanns överallt och som man snabbt lärde sig att hitta i, för de var likadant planerade från Murmansk till Sverdlovsk.

Det var dock barnen som drabbade en. Alla dessa barn som hade övergivits av sina föräldrar, eller omhändertagits av barninspektörerna från svåra sociala miljöer. Barn som hade svåra sjukdomar och funktionshinder likaväl som "normala" barn, men alla hade en sak gemensamt: de tittade på en med en blick som sa: är det du? är det du som ska ta mig härifrån? Som Pippi sa, barnhem är inget hem för barn och alla behövde de mest av allt en egen familj att växa upp i.

Då fick jag också lära mig vad alkoholskadade barn innebär och hur förödande alkoholmissbruk under graviditeten är för barnet. Det finns inte ett barnhem jag besökt där jag inte sett resultatet av alkohol: små, älvliknande barn med gammelmansansikten och trevande kontaktsökande händer. Barn som aldrig kan bli som andra, med skador som blir ännu tydligare när de kommer upp i skolåldern. De här barnen var sällan aktuella för adoption, men de lämnade förstås ett outplånligt intryck efter sig.

Det är därför ingen slump att Adoptionscentrum med sina biståndsprojekt har engagerat sig i arbetet med barn i missbruksmiljöer, framförallt i Vitryssland. Det började i mitten av 90-talet med seminarier och föreläsningar i samarbete med Socialhögskolan i Stockholm, om arbetet på Ersta Vändpunkten och hur man kan stötta barn som växer upp med missbrukande föräldrar. Det har fortsatt i nutid med samarbetet med IOGT-NTO och de vitryska ideella organisationerna Förtroendecentrum och Healthy Choice i Minsk, med projekt som innebär att man mycket konkret arbetar med alkoholmissbrukande föräldrar som får behandling och stöd, men även med ungdomar som vuxit upp på institutioner och i problemfamiljer. En viktig del av projektet är att bedriva upplysningsarbete och opinionsbildning, både gentemot allmänheten och politiska beslutsfattare. Arbetet har varit framgångsrikt, och vi hoppas att kunna fortsätta med denna typ av projekt även om det ibland kommit signaler om att biståndet på den sociala sidan till Vitryssland skall avvecklas.

Det här är insatser som direkt stödjer de allra svagaste i det vitryska samhället och som förändrar attityder och syn på människor - det finns hopp även i det allra djupaste mörker, man kan göra något!

Under årets Almedalsvecka anordnar vi ett seminarium tillsammans med IOGT-NTO och Broderskapsrörelsen om projektet, och diskuterar metoder och vägar att gå vidare.

Inga Näslund