Spännande föremål kopplat till Uddevallas sjöfartshistoria hittar hem

Ett ovanligt nyförvärv har landat i samlingarna på Bohusläns museum i Uddevalla. Det är en stor skeppsklocka i brons som kommit hem igen efter okända äventyr till sjöss. En privatperson uppmärksammade museet på att ett föremålsnart skulle säljas på auktion i London, ”The Bell from the Swedish snow MERCURIUS, 1781”.

Det är inte ofta som ett föremål själv berättar om sin härkomst, menar museets personal. Men när auktionsfirmans tolkning av klockans text kastades om lite meddelar den:

SNAU SKJEPPET MERCURIUS TILLHORIG

HERR ANDERS ABERG COMMEND. AF CAPIT

PAUL WICKSTROM PAULSON GANGEN AF

STAPLEN I UDEVALLA DEN 7 SEPT. 1781.

Det spännande och bokstavligt talat tunga föremålet berättar en intressant historia om en period som brukar kallas Uddevallas guldålder, 1700-talets blomstrande sjöfartsepok. Då var Uddevalla tredje största sjöfartsstad i vad som fortfarande var riket Sverige-Finland. I en bevarad fartygslista från 1783 räknas Mercurius upp bland ett 30-tal fartyg. Utrikeshandel med trävaror, järn och sill till hamnar runt bl.a. Frankrikes, Portugals och Spaniens kuster via Gibraltar till hamnar i Medelhavet liksom resor till Baltikum och S:t Petersburg var vardagsmat för Uddevallas sjöfolk. Handeln tillsammans med tidens sillhantering gjorde staden förmögen.

Vilka är då inskriftens personer? Herr Anders Åberg vad borgmästare i Uddevalla sedan 1773, en förmögen man som utöver sitt ämbete också ägde skeppsvarv på Sörvik, andelar i bruk, sillsalterier, trankokerier och fartyg. Kapten Paul Wikström tillhörde en välkänd sjöfolksläkt i stadsdelen Söder i Uddevalla.

Runt Uddevalla fanns vid tiden flera fartygsvarv som byggde större båtar och stapelavlöpningen skedde alltså 1781, kanske på Sörvik? Mercurius var en snaubrigg, ett tvåmastat råsegelfartyg som också hade en smal mast för ett gaffelsegel -snaumast – placerad tätt akter om stormasten. Fartygstypen var Uddevallas vanligaste.

Skeppsklockan är mycket välgjord och välbevarad. Materialet är brons eller malm. Med sin krona är den 43cm hög och slagringen nertill har en diameter av 33.5cm.

Texten löper runt klockans utsida i prydliga rader.Med skarpskurna bokstavstyper av trä eller kanske metall har klockgjutaren noggrant tryckt in de spegelvända versalerna i sandformen. Varje rad är placerade i s.k. inskriftsband eller upphöjda linjer. På klockan sitter också ett sigill-liknande märke. Ombord på fartyget har den 25 kilo tunga klockan hängt i en kraftig stapel eller ok uppe på däck. Vid något tillfälle har originalkläppen gått förlorad och idag sitter en annan, troligen väl så gammal kraftig kläpp fästad invändigt.

”Det är fantastiskt roligt att vi hade möjlighet att köpa skeppsklockan”, säger antikvarie Anna-Lena Segestam Macfie. ” I samlingarna finns egentligen ingenting som så direkt kan knytas till sjöfart, skeppsbyggeri och handel från den här viktiga perioden.”

Nu vidtar också det spännande arbetet att försöka spåra fartygets vidare historia. Möjligen går det att hitta uppgifter om hur länge fartyget var i handelssjöfart för uddevallaredare,i svensk eller utländsk ägo och om klockan är gjuten eller stöpt av klockgjutare i trakten.Skeppsklockan har ursprungligen tillverkats för Mercurius men det är ju tänkbart att den senare fått användning ombord på andra fartyg.För nog undrar man över vad klockan varit med om under sina 238 år fram till att den dök upp på auktionen i London.

Klockan kommer att ställas (finns att se) ut på Bohusläns museum i utställningen om Uddevalla stads historia.

Faktaruta:

En skeppsklocka är en klocka med kläpp som styrde livet ombord och är också ett av fartygets mer symbolladdade föremål. Skeppsklockan användes tillsammans med ett timglas för tidmätning och var ofta placerad vid fockmasten Att hålla räkning på tiden var av största vikt för dåtidens navigering, distansräkning och arbetsfördelning. Klockans gav säkert också en viss trygghet ombord och något att förhålla sig till vid långa överfarter utan land i sikte.

Skeppsklockan användes också vid dålig sikt eller när fartyget måste ligga för ankars vid dimma för att varna sjöfarare i närheten.

Varje halvtimme ljöd skeppsklockan när tjänstgörande vakt slog glas. Här handlade det inte om att dricka ur några glas, uttrycket syftar på det timglas som var dåtidens enklare klocka. Dygnet ombord delades in i sex 4-timmarsintervaller och tiden mättes med ett 30-minuters timglas, en dubbel glasbehållare med midja i en skyddande träställning som vändes så snart sanden runnit igenom. Samtidigt slogs ett slag – glas - på skeppsklockan. Timglaset vändes tillbaka för nästa 30-minutersperiod och då slogs två glas. Detta skedde upp till åtta glas och då hade alltså fyra timmar passerat. Vakthållningen ombord delades på detta sätt in i sex sådana vakter, tillsammans 24 timmar. Minst populär var vakten efter midnatt, halv etttill fyra som brukar kallas ”hundvakten”.

Klockkläppen manövrerades med en klockstropp, ett ofta sjömansmässigt splitsat handtag till repet, fastsatt i skeppsklockans kläpp.

Skeppsklocka har funnits på svenska fartyg åtminstone sedan 1600-talet. Den äldsta bevarade skeppsklockan finns på Kalmar länsmuseum och är från Kronan 1670.

Kontakt:

Anna-Lena Segestam Macfie, Antikvarie. 0522- 65 65 28

anna-lena.segerstammacfie@bohuslansmuseum.se

Sebastian Thorén, kommunikatör. 072 - 14 18 746

sebastian.thoren@bohuslansmuseum.se