BRIS-rapporten 2010 – Är bristen på kunskap större än bristen på resurser?

BRIS–rapporten 2010 lyfter fyra områden där vi ur barnens berättelser till oss ser att barn sällan får komma till tals, eller blir tagna på allvar. Är bristen på kunskap hos vuxenvärlden om barns behov och utveckling större än bristen på resurser?

Myndighetskontakter – antalet kontakter inom området ”myndighetskontakter” har ökat under år 2009.  Barnen berättar om svårigheter att få hjälp av samhällets vårdande och skyddande instanser som socialtjänst och barn- och ungdomspsykiatrin. De berättar om långa utredningstider, om hjälp som aldrig kommer, om svårigheter att bli trodda samt om medicinering istället för samtal.

Nästan vart fjärde barn som kontaktat BRIS och som är placerade i samhällets vård gjorde det angående ”myndighetskontakter”.  Många av de här barnen vet inte ens om varför de är placerade, eller vilken typ av vård som det är tänkt att de ska få. Det är också vanligare att de placerade barnen även kontaktar oss om självmordstankar och självdestruktivitet, om misshandel och sexuella övergrepp än kontakter med barn där det inte framkommit att de är placerade.

Psykisk ohälsa – att inte duga som man är. I våra kontakter som rör området ”psykisk ohälsa” ser vi framförallt allt fler tonårstjejer som kontaktar oss om att inte duga som de är. Känslan av att vara misslyckad är så stark att flera av dem har utvecklat en stark ångest vilket medför att de har svårt att hantera skolarbetet och sociala relationer.
Många av dem är väldigt hjälpsökande, de vill ha ett bra och fungerande liv, men har ofta mycket svårt att få hjälp från vuxenvärlden.

Skolan – skolk och mobbning. Antalet barn- och ungdomskontakter inom området ”skolan” har mer än tredubblats sedan år 2007.
I de här kontakterna ser vi barn och ungdomar som av olika skäl helt slutat gå till skolan, och som inte får det stöd de behöver för att komma tillbaka. Konsekvenserna blir allvarliga för barnet, det förlorar förutom den kunskap som det har rätt till även sitt sociala sammanhang. Många av de här barnen beskriver ett isolerat liv utan mål och mening.

Mobbning är fortfarande ett av de vanligaste skälen till att barn och unga kontaktar BRIS. Det är inte ovanligt att mobbningen pågått under en längre tid när barnet kontaktar BRIS och ofta har barnet försökt att få hjälp av någon vuxen. Även här berättar barn om vuxna som inte tar mobbningen och dess konsekvenser på allvar. Trots likabehandlingsplaner och diskrimineringslagstiftning saknar alltför många skolor kunskap och beredskap för att motverka och förebygga mobbning.

Därför kräver BRIS att:

BRIS kräver att socialtjänst och BVC har specialistkompetens för att möta utsatta barn.
BRIS kräver också att alla yrkesgrupper som arbetar med barn får utbildning i barns utveckling samt i att se och möta barn.

BRIS kräver alla barns rätt till enskilda samtal med vårdande och skyddande instanser som socialtjänst och barn- och ungdomspsykiatrin.
Idag sker alltför ofta att utsatta barn ges samtal med vårdande och skyddande instanser i vårdnadshavarnas närvaro, vilket innebär att barnen inte vågar berätta vad de utsätts för.

BRIS kräver att alla skolor använder sig av evidensbaserade antimobbningsmetoder.
Många av de antimobbningsmetoder som används i skolor idag saknar utvärdering och effekterna av dem är därför osäkra. Då mobbning ger allvarliga och långsiktiga konsekvenser för den som utsätts för det, krävs att skolorna arbetar effektivt och förebyggande mot mobbning med evidensbaserade metoder.

BRIS-rapporten 2010 finns att ladda ned från BRIS.se. Där finns också tabellbilagan med BRIS statistik över vår dokumentation med barn och unga under år 2009.

För frågor kring BRIS statistik och dokumentation, kontakta My Zinderland, statistikansvarig BRIS, my.zinderland@bris.se,

För pressfrågor, kontakta Cecilia Nauclér, presschef BRIS, 0701-60 88 30 eller cecilia.naucler@bris.se