Speed playing med svensk uppfinning sprider sig i Japan

Jag sitter i foajén till konserthuset i Tokyo tillsammans med ett par hundra japaner och väntar på att evenemanget ska börja. Det är en stor monumental foajé med antika pelare och guldornament. Runt omkring mig rör sig pigga japanska pensionärer, men de är inte här för att lyssna på musik, utan för att spela själva.

Lite längre bort mot utgången ser jag en klunga yngre personer som dämpat väntar på att det hela ska börja. För ovanlighetens skull är det den äldre generationen som hörs och syns och min gissning är att majoriteten har varit här tidigare. De är inte uppklädda som till en galaföreställning utan enkelt vardagsfina. Nu står de förväntansfulla och pratar glatt och otvunget med varandra.

Mrs Suzuki gör en kupp
Det som snart ska börja är ett slags ”speed playing”, vilket innebär att alla som anmält sig spelar gitarr tillsammans under fem-sex minuter, oavsett om man någonsin har provat, ägt eller alls sett någon gitarr.

Jag får kontakt med Mrs Suzuki som är här med sin väninna. Hon har deltagit förut och vet hur det hela går till.

– O, det är så roligt. Min väninna har aldrig varit här förut men nu ska hon få prova. Det är därför vi har kommit hit.

Mrs Suzuki lutar sig närmare mig och viskar:

– Men jag hoppas att vi ska börja spela på allvar och ansluta oss till en grupp, men det vet hon inte om ännu, avslöjar hon och puttar mig lätt i sidan med sin armbåge.

Vid ett stort bord finns listor utlagda. Det är här man skriver upp sig och får en kölapp med ett nummer som anger vilken grupp man tillhör. Sedan är det bara att vänta på att numret ropas ut i högtalarna. Jag räknar för mig själv, varje grupp innehåller tolv deltagare och med en speltid på 5 minuter per grupp och två spelande grupper parallellt så bör hela evenemanget vara avklarat på en timme.

Svensk uppfinning i centrum för speed playing
De första två grupperna släpps in. Snabbt slussas vi in i lokalen och möts av andra funktionärer klädda i t-shirts som ser ut som stora svenska flaggor. Jag anvisas en plats på en av stolarna och får en gitarr lagd i knät. Det är ingen vanlig gitarr, utan en mindre och smalare variant som kallas bygelgitarr. Den har fyra strängar och en liten bygel med trähandtag monterad på halsen. Gitarren är en svensk produkt som introducerades i japansk äldrevård för ungefär fem år sedan. Därefter har den lilla gitarren spridit sig vidare till förskolor och dagverksamheter, och nu även skapat en egen nisch, detta märkliga fenomen, ”speed playing”.

Slagdänga om olycklig kärlek
Framför gruppen står tre instruktörer: en som pratar, en som visar olika tecken med armen och en som håller upp en bygelgitarr och visar hur vi ska böja bygeln för att byta ackord. Instruktionen tar inte mer en trettio-fyrtio sekunder och plötsligt har hela gruppen trevande börjat dra det stora plastplektrumet över strängarna, och sakta hittar vi samma puls. En sammanbiten yngre kvinna leder oss och anger pulsen genom att taktfast röra överarmen mot oss. Utan minsta tvekan börjar ledarna sjunga och en efter en faller de nyblivna gitarristerna in i sången. Det är den kända japanska slagdängan Sukiyaki, som blev mäkta populär när den lanserades 1961. Trots sitt namn handlar den inte alls om en maträtt utan är en tragisk historia om ett kärlekspar där ena parten omkommit i en flygolycka.

Musiker på löpande band
Vi stirrar på ledarens arm och följer minsta vink. När hon böjer sin arm åt vänster så böjer vi gitarrens bygel åt vänster. När hon med en tydlig gest för över armen åt höger för vi den lilla bygeln på gitarren åt samma håll och ett nytt ackord klingar i rummet. Det går förvånansvärt lätt och utan mer förkunskaper än en halv minuts introduktion avverkar vi ytterligare två gamla godingar. Sedan är vår session slut. Gitarren lyfts bort och vi motas raskt ut medan nya japaner övertar stolar och instrument. Nästa omgång kan dra igång och innan jag ens hunnit ut ur rummet hör jag hur instruktörerna har påbörjat den väl inövade introduktionen till nästa ”speed playing”-session.

Instrumental karaoke
Som barn med tillgång till gratiskaruseller springer flera ut och anmäler sig på nytt. Man hinner med ett toalettbesök, pudra näsan och byta några ord med bekanta innan det är dags att återigen kasta sig in i och riva av ett par låtar. Det är som ett slags instrumental karaoke med den stora skillnaden att här uppträder man inte själv utan spelar tillsammans med andra. Efter en och en halv timme är det hela över och glada människor strömmar ut från lokalen. Nästa vecka är det dags för en ny omgång med ”speed playing”. Eller är detta en form av ”speed dating” med gitarrspel som förkläde?

Konsertgitarrist bytte bana och har roligt
Jag får en pratstund med en av instruktörerna, Mr Sato. Till min stora förvåning visar det sig att han är klassiskt skolad konsertgitarrist.

Hur kommer det sig att en skolad gitarrist väljer att spela bygelgitarr, undrar jag?

–Att vara professionell gitarrist är ett väldigt ensamt yrke och till slut fann jag ingen glädje i musiken längre. Här är musiken något vi har tillsammans och inte något som jag visar upp inför betalande publik. Gamla kollegor tycker att jag har blivit tokig, men jag har mycket roligare nu, säger Mr Sato och skrattar.

Det går inte att ta miste på det stora engagemanget som finns hos gruppen. De träffas flera gånger i veckan och spelar tillsammans på bygelgitarrer i ett så kallat NPO (Non Profit Organisation) vilket skulle kunna liknas vid ett svenskt studieförbund. Några, som Mr Sato, kan mycket om musik. Men det stora flertalet har aldrig spelat förut.

– Det är gemenskapen och att kunna glädja andra som ger så fantastiskt mycket tillbaka. Vi åker ut och spelar på olika ställen för både gamla och barn, och så försöker vi locka fler att bilda egna grupper genom att anordna sådana här prova på-träffar, säger Mr Sato.

Autistisk tjej nu i socialt sammanhang
– Du ska veta att det är ett litet under att den unga kvinnliga instruktören, hon som visar så energiskt med armen, men inte säger något, är med i vår grupp, berättar Mr Sato. För ett år sedan satt hon på sitt rum hemma hos föräldrarna och var djupt deprimerad. Gick aldrig ut, träffad aldrig jämnåriga. Pratade inte med någon utom sin mamma. Det var mamman som till slut lyckades få med dottern hit till oss. Vi var väldigt tveksamma först och de första tre månaderna satt hon bara i ett hörn och tittade utan att delta…

Mr Sato skakar sakta på huvudet.

– Men nu ser du själv resultatet. Hon har en autismdiagnos och skulle garanterat ha blivit kvar på sitt rum om inte mamman fått med henne hit. Tyvärr finns det väldigt många unga människor i vårt samhälle som skulle behöva finna en gemenskap. Nu är hon en del av gruppen, och vi får ta del av och glädja oss åt hennes framsteg.

Speed dating ett Karaoke-fenomen?
Hela tillställningen är en märklig blandning av tokig japansk tv-underhållning och sund social samvaro. Frågan är om detta hade kunnat uppstå någon annanstans än här i Japan? Som avslutnings-pepp samlas hela gruppen funktionärer och spelar låten ”Jag måste hoppa”. Alla hoppar och sjunger av hjärtans lust och efter andra versen hör jag att de sjunger refrängen på svenska: ”Jag måste hoppa, jag måste hoppa”, tjoar dessa glada japaner och ser ut som om det inte fanns några sorger i världen.

Återstår att se om detta fenomen sprider sig till övriga världen precis som karaoken gjort.

Text och bild: Anders Mohss