Skip to main content

DEBATT: Som vore det krig - Om ett svenskt kulturarv i fritt fall

Pressmeddelande   •   Sep 01, 2014 11:05 CEST

Foto: Micael Ericsson 

”Kulturarvet är av största betydelse för världens folk” läser jag i en skrift från Sida. Undantaget vårt eget folk då, tänker jag. För även om Sverige internationellt gärna talar stort om kulturarvets fundamentala värde för samhällets utveckling, och om vikten av att värna det vid väpnade konflikter, så låter vi gladeligen vårt eget lands kulturarv förgås vind för våg.

Vårt länsombud Peter Sörensen skriver i årets fjärde nummer av PLAN, Föreningen för Samhällsplanerings medlemstidskrift.

Jag tror att vi ser det allesammans. Att det svenska kulturarvet idag förfaller, förvanskas och rivs i en allt snabbare takt. Det rivs idag, upplever jag det som, fler kulturhistoriskt intressanta byggnader än till och med under 1960-talets centrumsaneringar. Fast idag är rivandet utspritt över hela landet. Det sker på flera plan och av flera olika anledningar. Men den främsta anledningen till att det sker är att vi låter det ske. Politikerna, både inne i staden och på landsbygden, verkar helt ha förlorat insikten om kulturarvets betydelse för ett samhälle.

Den snabba omvandlingen av jordbruket, från småskaligt till storskaligt, har lämnat stora delar av den svenska landsbygden öde. Tusentals lantegendomar som byggts upp med stor möda står idag spöklikt tomma och förfaller. Ett kulturlandskap som för inte alls så länge sedan dominerade vårt land kommer snart vara utraderat. Det skär i mitt hjärta när jag åker genom Sverige och ser detta hända. Och jag tror inte jag är ensam om den känslan.

Parallellt med detta har en nationell politik som sedan decennier allt mer enögt fokuserat på allt större storstäder lämnat övriga landets städer vind för våg. Därför ser vi allt fler landsortsstäder som börjar likna trasiga kåkstäder. Där frågor om kulturarv, kulturmiljöer och ortens kulturhistoriska identitet, överhuvudtaget inte finns på den kommunala dagordningen.

Lika illa är det inne i de större städerna. Här ska det nämligen förtätas till varje pris. Oftast utan att man gjort någon grundlig analys av varför, hur och vilka konsekvenser det kan få om det görs på ett felaktigt sätt. I förtätningens namn gröps de svenska stadskärnorna idag ur på det som återstår av kulturarv när vinsthungriga exploatörer krokar arm med blåögda kommunpolitiker som tävlar i att leka låtsasentreprenörer. I många fall riskerar denna typ av processer att bli dyrbara inte bara för städerna själva, utan också i förlängningen för Sverige som nation. Det om något borde vi ha lärt av centrumsaneringarna vars sår på många håll än idag är oläkta.

Den kommunalpolitiska förvirringen verkar tyvärr dessutom mer utspridd och gränslös än någonsin. På detta ser jag allt för många exempel. Allra mest förvirrad verkar den vara i Stockholm. Vårens debacle kring hanteringen av Klockhuset på Norra Station i Stockholm hade lätt kunnat passa oredigerat rakt in i en roman av Frans Kafka. Politiker, oavsett färg, tävlade ogenerat om att överträffa varandra i okunskap och förvirrat kappvänderi. Deras agerande i detta ärende imponerade sannerligen inte på någon och lär definitivt inte ha stärkt tilltron till kommunalpolitiken.

Som om inte detta hade varit nog har det statliga Trafikverket de senaste tio åren ägnat sig åt att under vad man kallat en ”avveckling” av fastigheter, radera ut stora delar av det svenska järnvägsarvet. Av de ca 1500 järnvägsfastigheter man fick i uppdrag att ”avveckla”, de flesta gamla stationer, godsmagasin och banvaktsstugor på landsbygden, har ca 85% rivits. Med metoder och argument som i mina ögon varit mycket tvivelaktiga har man kyligt kört över de lokala opinioner som tagit strid för sina kulturmiljöer. Det som här skett är, i mina ögon, ett av de största samlade kulturmiljöövergreppen i modern tid. Och den passivitet de instanser och myndigheter vars uppgift det är att värna kulturarvet uppvisat i denna process, är om något en tydlig värdemätare på kulturarvets skrämmande låga status i den svenska samhällsplaneringen idag.

I ett annat statligt verks - Sida - skrift ”Omsorg om kulturmiljön”, där vi i sedvanlig svensk anda talar om för andra länder hur de ska bete sig, låter det annorlunda. Här talar man om ”kulturmiljön som en väsentlig resurs för en levande samhällsutveckling” och om ”kulturarvets fundamentala värde i ett vardagligt samhällsplanerings- och utvecklingsperspektiv”. Här läser jag också följande: ”Skada på kulturegendom, som tillhör vilket som helst folk, innebär en skada på hela mänsklighetens kulturarv, för alla folk ger sina bidrag till världskulturen. Bevarandet av kulturarvet är av största betydelse för alla världens folk, varför det är viktigt att detta arv skall åtnjuta internationellt skydd”.

Det är ord och inga visor det. Nu visar sig dessa avslutande ord dock inte vara formulerade av Sida själva, utan är hämtade från den internationella Haag-konventionen till skydd för kulturegendom i händelse av en väpnad konflikt. I sådana sammanhang är det nämligen väl känt att ett av de vanligaste sätten att långsiktigt skada ett folk är att beröva dem deras kulturarv.

I Sverige behöver vi ingen väpnad konflikt för att beröva oss vårt kulturarv, tänker jag. Den saken klarar ansvariga politiker, fastighets- och byggbolag samt statliga verk alldeles utmärkt på egen hand.

Det är lätt att avfärda frågor som dessa med att de är någon annans ansvar. Men i själva verket är just värnandet av vårt gemensamma kulturarv något som delas av oss alla. I den svenska Kulturmiljölagens portalparagraf står ”det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda vår kulturmiljö och att ansvaret för detta delas av alla. Såväl enskilda som myndigheter ska visa hänsyn och aktsamhet mot kulturmiljön. Den som planerar eller utför ett arbete ska se till att skador på kulturmiljön undviks eller begränsas.”

Möjligen är det just här skon klämmer. När ansvaret fördelas på alla finns alltid en risk att ingen tar det. Och när det så går åt skogen skyller alla på någon annan. Jag skulle önska att vi lyfte frågan på den nationella politiska agendan, och tog en diskussion om varför det ser ut som det gör, och vad vi kan göra åt det.

I mina ögon brådskar en sådan diskussion. Och dessa rader får bli en vädjan ytterst till riksantikvarie Lars Amréus och hans kollegor på Riksantikvarieämbetet, men också till kulturministern och till våra politiska ledare att ta initiativ till att den kommer till stånd. För det går fort nu. Rasande fort. I stora och små städer som Stockholm, Malmö, Umeå, Växjö, Enköping, Hagfors och Svalöv. Men också i ett tilltagande, allt mer övergivet landskap av byar vars namn snart ingen längre känner till.

Kulturmiljöhälsningar,
Peter Sörensen
Länsombud i Svenska byggnadsvårdsföreningen
Civilekonom, byggnadsingenjör och egen företagare
Årets Byggnadsvårdare 2009 


BILDFAKTA: Strömsborg, uppfört 1871 och beläget i centrala Vänersborg, revs i augusti 2007. För att ge plats åt en parkeringsplats med 57 platser åt ICA. Detta trots att en lokal aktionsgrupp – Rädda Strömsborg! – kämpat i åratal och bl a samlat över 3000 underskrifter för ett bevarande. Politiker och tjänstemän skyllde på att deras företrädare inte gjort sitt jobb och skyddsmärkt fastigheten.

Om Svenska byggnadsvårdsföreningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen är en oberoende, ideell förening med 6000 medlemmar. Föreningens uppdrag är att sprida och förmedla kunskap om byggnadsvård och sunt byggande, men även att slå vakt om värdefulla byggnader som hotas av rivning eller förvanskning. Våra kanaler är magasinet Byggnadskultur, vår webbplats och våra 60 länsombud som anordnar programaktiviteter landet runt. Ett medlemskap i Byggnadsvårdsföreningen är ett medlemskap i landets största kontaktnät av byggnadsvårdskunniga personer. Läs mer om föreningen på www.byggnadsvard.se.

Bifogade filer

PDF-dokument

Kommentarer (4)

    Gör ont att läsa det jag redan visste:(
    Undra när trenden vänder? När vi inser att allt är borta? När vi förstår att våra nya pappkartonger inte går att bevara för framtiden?
    Hoppas det införs en lag att om man ska riva en gammal byggnad/ hus, oavsett plats skall en ordentlig utredning göras...
    Vad vill folket? Vad betyder och vad har byggnaden betytt för folk i trakten?
    Bara för någon kan köpa fastigheten skall denne inte få ha händerna fria att ödelägga en historia, och i många fall en historia av klass.
    Ska inte spela någon roll om det inte är k märkt elr annan märkning, bara ålder är den rätta elr om dess historia är unik så skall vi dra örona åt oss och åberopa lagen som inte finns än..
    En lag som kanske kan ge oss glädje i framtiden..en lag som räddar vår historia i svensk byggkultur!
    Låt nu våra vackra unika byggnader få ro, tex Petersvik i Sundsvall och vill man bygga nytt, bygg då där man inte raserar historia.

    - Lillemor - 2014-09-01 13:02 CEST

    Det som är så synnerligen bra beskrivet i artikeln är själva grunden till att partiet Landsbygdspartiet oberoende har bildats. Landsbygdspartiet oberoende, Lpo, vill utveckla landsbygden och vända strömmen av resurser som i dagsläget går från landsbygden till de stora tätorterna. Vi är emot att man ska leka affär med de resurser som finns till service så att än mer medel lämnar landsbygd och hamnar tom utanför landet. Läs mer på vår hemsida

    - Ingela - 2014-09-01 17:31 CEST

    Ett tydligt exempel på det som beskrivs i den utmärkta och viktiga artikeln är planerna på att radera ut den historiska inre hamnmiljön på Blasieholmen i Stockholm till förmån för ett gigantiskt Nobel Center. Tullhsuet från 1876 och de två numera unika hamnmagasinen skall rivas.
    https://www.facebook.com/bevarablasieholmen
    http://www.skrivunder.com/bevara_tullhuset_fran_1876_och_hamnmagasinen_pa_blasieholmen

    - Bosse - 2014-10-30 10:01 CET

    Sverige en föregångare? Det beror på vilken kant man tittar på saken. Hoppas att Sverige är en föregångare när det gäller oppositionella grupperingar mot dagens rivningsvåg, nonchalans mot skönheten, och ful arkitektur. T.ex. Helsingfors nutids arkitektur slår Stockholm 10-0. Och Sveriges värderingar som stort, inte bara i arkitekturen, slår helt fel numera. Allt verkar gå ut på att fylla landet med invandrare från utvecklingsländer. Allt annat ligger lågt i prioriteringsorder. Jag tror på att dagens icke ambitiös arkitektur i Sverige/Stockholm speglar detta. Hellre titta åt England än Sverige när det gäller att bevara och utveckla miljöer. https://www.facebook.com/groups/Arkitekturupproret https://www.facebook.com/groups/saynotouglyarchitecture

    - Mikael Hanne - 2016-02-19 14:02 CET

Lägg till kommentar

Kommentera