Öppet brev - Orosanmälan till kulturförvaltningen i Stockholm

Till chefen för kulturförvaltningen i Stockholm, Robert Olsson

Byggnadsvårdsföreningen ser med stor oro på att Stockholms Stad planerar att minska sina resurser för att hantera stadens bebyggda kulturarv.

Föreningens erfarenhet är att intresset och engagemanget för att värna och ta hand om det bebyggda kulturarvet generellt är mycket stort. Hur man ska möta detta intresse borde varit den mest primära frågan för den utredning som genomförts av Christer Falk, stadsmuseiavdelningen på uppdrag av kulturförvaltningen.

Med mycket stor sannolikhet skulle svaret på frågan bli att det behövs en resursförstärkning för att kunna fortsätta hantera intresset för och kunskap om Stockholms bebyggelsearv på ett adekvat och progressivt sätt. Istället är utgångspunkten att resurserna ska minska och dessutom föreslås de bli omorganiserade i mindre enheter.

Det som är mest beklämmande är att utredning är så erbarmligt illa utförd. Framförallt är analysen så bristfällig vilket medför att förslagen till förändring blir väldigt dåligt underbyggda och därför svåra att argumentera emot. Kritiken måste därför formuleras övergripande. Det mest frapperande är att det inte finns någon som helst analys av på vilket sätt en samordning av behovet av kulturlokaler och identifikation av platsens kulturpotential med värdefulla kulturmiljöer skulle kunna bli en drivkraft i stadsutvecklingen. Här kan man verkligen prata om att det dunkelt tänkta blir det dunkelt sagda.

I en tid där stadsomvandlingen tar nya krafttag behövs den bebyggelsehistoriska kompetensen som allra mest. Ett historiskt perspektiv och en analys av stadsutvecklingen i relation till bebyggelsehistorisk kompetens hade varit på sin plats. Före detta stadsantikvarie Marianne Rådbergs text Värt att bevara? beskriver hur Stockholms politiker och tjänstemän hanterat kulturmiljöfrågor under 1900-talet och utgör en bra utgångspunkt för ett sådant perspektiv.

Vidare kan man fundera över varför en ”armslängds avstånd” inte ska gälla för remisser kring bygglovärenden, rivningar och ombyggnad kan vara nog så kontroversiella? Vad är skillnaden mellan planärenden och byggnadsärenden? Även detta hade krävt en analys.

Hur kan man i en utredning utgå från att stadsbyggnadskontoret har en hög omsättning av personal och därmed en låg kompetens till skillnad från Stadsmuseet som har hög kompetens och en personal som alltid finns kvar?

Slutligen, om utredningen kommit fram till att kulturmiljöenheten av några väl genomtänkta orsaker ska delas och att vissa delar av verksamheten som idag bedrivs på Stadsmuseet ska flyttas till Stadshuset, borde utredningen analyserat på vilken förvaltning detta kompetenstillskott skulle göra störst nytta. Utredningen har inte ens nuddat vid denna fråga.

Sist men inte minst saknas en konsekvensanalys av förslaget. Med minskade resurser och mindre enheter befarar Byggnadsvårdsföreningen att Stockholms Stad inte kommer att kunna förstärka sitt kulturmiljöarbete utan konsekvensen blir en i det närmaste total utarmning.

Att utredningen inte är korrekturläst bidrar till intrycket att det är ett illa genomtänkt hastverk. Byggnadsvårdsföreningen kan inte annat än uppmana Stockholms Stad - Gör om och gör bättre!

För Svenska byggnadsvårdsföreningen, Margareta Hallin, ordförande.
margareta.hallin@byggnadsvard.se