Den barnsliga relativismen – intellektuell dygd eller lättja?

Filosofiska diskussioner är vardagsmat på universitet och även i en del gymnasieskolor. Men vad händer om man låter en grupp mellanstadieelever samtala om filosofi i klassrummet? Utvecklas deras kritiska tänkande? Skaffar de sig värdefulla verktyg för framtiden?

I några försök att låta barn diskutera filosofi på skoltid visade det sig att elevernas förmåga att dra rationella slutsatser förbättrades när de fick tillfälle att prata om begrepp som tid, händelse, orsak/verkan, ansvar, riktighet och värde under handledning av en lärare. Samtidigt blev de mer relativistiska i sina tankegångar, det vill säga: efter försökets slut ansåg många av dem att det inte finns några svar som är mer riktiga än andra.

Författarna analyserar dessa intressanta resultat och kritiserar även det vaga begreppet ”kritiskt tänkande”, som ofta används som en allsmäktig måttstock när yngre elever ska bedömas och betygsättas. Ragnar Ohlsson och Kian Sigge lyckas inte hitta en tillfredsställande definition av begreppet och föreslår därför att det ersätts med någonting mer specifikt. Våra barn måste veta vad som förväntas av dem! 

Ragnar Ohlsson, professor emeritus i praktisk filosofi vid Stockholms universitet, har tidigare skrivit bl.a. Barn som filosofer (1991) och Filosofi med barn (1999). Kian Sigge är fil.mag. i filosofi, men har även studerat sociologi och arbetat som idrottslärare. Den här boken är ett samarbete dem emellan.