Skip to main content

”Jag orkar inte ha mer kontakt med vården nu!”

Nyhet   •   Nov 07, 2018 11:14 CET

Foto: Cat027

Det är en pressad kvinna som sitter framför mig. Spänd som en fiolsträng. På gränsen. Hon är förbannad på vården, urledsen och mår skit. Man brukar göra det när man utsätts för omöjliga krav och ställs i situationer man själv inte kan styra över.

Johanna har ADHD. En kraftig sådan. Det är som att hon har en trimmad torktumlare på steroider som bankar runt i hennes skalle och omöjliggör tankar, analyser, avkoppling, att läsa en bok, you name it! Förut har hon löst detta genom att ta amfetamin i små doser. Ett typexempel på självmedicinering. När hon slutade ta amfetaminet men inte fick medicin, löste hon det genom att röka små doser av cannabis som hade liknade effekt. Det accepterades till en början av socialtjänsten. Men nu bor hon i en träningslägenhet. Socialen har ställt som krav att hon ska lämna rena pissprover för att hon ska få behålla den. Först krävde de tre månaders drogfrihet i väntan på att en läkare skulle skriva ut ADHD-medicin åt henne. Men beroendemottagningen i Hässelby hade inte någon läkare de tre första månaderna. Då förlängde socialen sina krav på drogfri tid.

När man inte tar kommer känslorna

När beroendemottagningen sedan väl fick en läkare fick denna inte skriva ut narkotikaklassade läkemedel. Då förlängde socialen sina krav på drogfri tid igen:
– När jag inte har droger i kroppen blir jag utåtagerande om det sker för stora påfrestningar, berättar Johanna. Jag är så jävla trött samtidigt som hjärnan går på i 180. Jag väljer att sova när jag är hemma för att slippa alla intryck. När man slutar ta droger händer det saker med en…. Jag har blivit strypt så att jag nästan dog, min förra kille blev ihjälslagen, jag… saker kommer ikapp en som gör att man mår…. Men man får ingen hjälp.

Bra på att ta pissprover

Johanna har inte, efter en väntan på nästan ett år, ännu fått träffa en läkare som kunnat skriva ut de mediciner hon så väl behöver. Hon har haft tider som mottagningen sedan ställt in och skjutit fram. Så kan det se ut i Stockholms läns landsting med landets bäst fungerade beroendevård:

– Det är inte en fungerande beroendemottagning. De är bra på att ta urinprover, men det är inte mycket mer. Nu är jag ju ren men det är stressande att gå och pissa i 2,5 år som jag har gjort. Läkarna jag träffat, de har ju inte ens läst mina journaler…

Går på knogarna – soc vill att hon ska börja arbeta

– Och varje månad lämnar jag in mina urinprover till Ekonomi. De vill kontrollera att jag är nykter och drogfri. Nu villkorar de boendet med det. Jag börjar ruttna på dem. Jag klagar aldrig, jag gnäller inte men nu börjar jag ruttna. Och trots att jag mår såhär så börjar de:
”Du kan ju inte leva på socialbidrag hela livet, du måste ju börja arbeta.” Nej jag vet det men jag väntar på medicin, på att hitta ett sätt att må bra. För att kunna orka jobba. Jag har varit utbränd. Jag körde på i tjugo år utan att veta om min diagnos. Jag vet att jag måste ha medicin för att det ska vara aktuellt på något sätt.Johanna har börjat dricka lite. För att lätta på trycket, minska på bruset:
– Att ta en öl pausar mig och det är tydligen okej, för det är ju lagligt. Men jag känner att det inte är rätt. Jag glömmer inte att jag haft en problematik med det, så det är inte rätt det heller.

Nekas medicin

Två veckor går. Jag träffar Johanna igen. Nu har hon äntligen fått träffa en läkare på beroendemottagningen:
– Hon började mötet med att prata om alla negativa saker med Elvanse. Jag blev jätteglad att Elvanse kom på tal. Sedan började hon prata om metylfenidat och alla biverkningar det har. Sedan avslutade hon mötet med att säga att hon hade läst mina journaler och att med det som stod i dem var det inte på tal att jag skulle få centralstimulerande medel.

– Hon hade hakat upp sig på att jag en gång för ett år sedan hade uppfattats som manisk på psykakuten och fått poliseskort till beroendeakuten, trots att jag hade pissat rent. Det där maniska beteendet berodde ju på att jag var drogfri. Jag var bra på att hålla inte känslorna när jag gick på droger. Utan går det inte.

Känner sig sviken

Johanna känner sig sviken och less:
– Jag har gått på den där mottagningen och pinkat i 2,5 år. Jag har hållit mig fri från amfetaminet i 2,5 år. Jag skulle visa sex veckors totalt drogfrihet för att få medicin så att jag kunde må bättre. Nu det blev fem månader och klarade det, jag får ändå ingen medicin.

– Jag har väntat och väntat och väntat. Jag har sagt till dem att om ni inte tänker ge mig medicinen så säg det så att jag kan byta mottagning men de har lovat att det skulle ordna sig…. Så blev det med det löftet….

Orkar inte ha mer kontakt

Johanna har avslutat kontakten med beroendemottagningen. Hon har hört med socialen och det är okej för henne att slippa lämna prover nu:

– Nu måste jag få ladda om. Jag har varit så spänd inför det här med att få medicinen. Varför måste jag försvara mig hela tiden? De misstänker mig hela tiden: Jag kämpar på i fem månader men får mina chanser förstörda av en läkare som träffade mig i fem minuter och missuppfattade situationen…. Jag orkar inte ha mer kontakt med vården nu på ett tag.

Per Sternbeck

Kommentarer (0)

Lägg till kommentar

Kommentera

Genom att skicka din kommentar accepterar du att dina personuppgifter behandlas i enlighet med Mynewsdesks Integritetspolicy.