Oj då, nu var jag hotfull mot soc igen!

Jag är inte känd som någon särskilt våldsam eller hotfull person. Däremot brukar jag ibland hamna på den andra sidan gentemot socialtjänsten i olika fall där vi går in som ombud. T.ex. för en stund sedan när jag hävdade att det är farligt för en hemlös person som just blivit utskriven från tre veckors inneliggande psykiatrisk vård efter ett seriöst självmordsförsök, att inte ha någonstans att sova. Socialtjänsten hävdade att det var dumt gjort av psykiatrin att släppa ut personen ifråga eftersom hon inte har ett ordnat boende men enligt socialtjänstens beräkningar hade personen ett ekonomiskt normöverskott och det spelade ingen roll vilka humanitära förhållanden som gällde, här beviljades inget boende.

När jag ifrågasatte detta beslut kom det som kommer ganska fort för vissa handläggare:
”Du behöver inte tala så högt”, ”Låt mig tala till punkt”, ”Avbryt inte”, ”Du behöver inte vara hotfull”.

Behöver jag påtala att jag inte på något vis var hotfull om än jag talade med något förhöjd röst liksom socialsekreteraren jag talade med gjorde. Men jag upplevde inte henne som hotfull. Och om jag hade gjort det hade det nog uppfattats som hotfullt om jag påtalat detta. För det ankommer tydligen på myndighetspersoner att definiera vad som är ett hot och vad som inte är ett hot.

Sju veckors väntan på soc journalkopior

I höstas skickade jag ett mejl till en annan handläggare i en annan stadsdel. Jag hade då i sju veckor väntat på att få journalkopior för en person jag var ombud för. Jag angav i ett mejl, utan versaler eller svordomar, att om jag inte fick ut journalerna inom en vecka så skulle jag anmäla det hela till IVO. Ett kallt och nyktert konstaterande.
Inom några timmar hade jag, som inte hört något från stadsdelen på sju veckor, ett mejl från enhetschefen som angav att jag inte fick hota hennes personal. När jag bad hennes att precisera vari ”hotet” skulle ha bestått sa hon att hon tyckte att tonen i mejlet inte var trevlig. Att det inte är en trevlig ton i ett brev är ju inte samma sak som att det är hotfullt brev.

Soc “hot”-kort

Jag är tyvärr inte ensam om de här upplevelserna. Att spela ut ”hot”-kortet tycks vara en beprövad metod lite varstans inom vården och omsorgen om man som patient, anhörig eller ombud inte nöjer sig med det svar eller de åtgärder som erbjuds. I Västerås finns t.ex. en man som hävdar sin gamla mammas rättigheter i den kommunala sjukvården. Han upplevs som så hotfull att han knappt hinner öppna munnen innan personalen på boendet ringer på överfallslarmet. Ofta har det kommit vakter, ibland polis. Och det har alltid varit samma förvåning hos dessa: ”Varför gick överfallslarmet? Här är ju hur lugnt som helst.”
Mannen har ibland fört samtal med vakterna som kommer. Vid ett av dessa samtal sa vakten: ”Vet du, det spelar ingen roll om du är hotfull eller inte. Händer det här fler gånger kommer vi att ta ut dig härifrån eftersom det är vårt uppdrag och personalen har gjort den bedömningen.”

Visst är det bra att det finns en nolltolerans vad gäller hot och våld. Men vi kan inte ha ett samhälle där personer i beslutsfattande position använder den nolltoleransen som ett maktmedel för att handgripligen tysta kritik. Men det kan också finnas anledning att diskutera dålig och brutal myndighetsutövning i våldstermer. Enligt WHO, Världshälsoorganisationen, kan våldet delas in i olika former. Fysiskt våld, psykiskt våld, sexuellt våld, materiellt våld, ekonomiskt våld samt försummelse. När det gäller de sociala myndigheterna är det väl främst de tre sistnämnda våldsformerna som kan komma ifråga.

Vad kan man i våldstermer kalla fallet med den hemlösa kvinna som nyss skrivits ut från psyket efter ett suicidförsök och där socialsekreteraren kallt avslår ansökan om boende och hänvisar kvinnan till att överklaga beslutet (något socialsekreteraren vet tar minst tre månader)? Visst hamnar man på våldsformen Försummelse? Men det var jag som var hotfull. Oj då.

Per Sternbeck