Stor skillnad att ha och inte ha boendestöd

Helena, 23, har mått dåligt psykisk under stora delar av sitt liv. Hon har missbrukat allt som går att missbruka och har haft många och långa kontakter med socialtjänsten i Farsta. Hon fick boendestöd under en månad. Nu undrar hon om soc har glömt henne.

-Jag är clean, men hur mår jag egentligen, och hur har jag mått? Det skiter väl de i! Det känns som att de vill att jag ska tända på och dö för då går det åt mindre pengar. Jag känner mig som en vandrade sedel.
– Min handläggare och bosamordnaren gjorde ett hembesök hos mig i januari. De var där en halvtimme – timme. Det är första hembesöket sedan jag flyttade in i september.

Uttryckte behov av boendestöd

-Jag kom hem från Korpberget, typ Nordens hårdaste behandlingshem i september. Jag fick nycklarna till försökslägenheten i oktober. Jag fick reda på att de skulle lägga ner boendestödet men de beviljade mig Anders [Hammar, boendestödjare, se annan artikel] under en månad. Sedan skulle boendestödet försvinna och ersättas med min handläggare, berättar Helena:
-Jag fick löfte om att jag och min handläggare skulle ha möte varje vecka antingen hemma hos mig eller hos henne på kontoret. Eller regelbunden kontakt över telefon. Jag var jättetydlig med att jag var rädd för att fucka upp. Jag uttryckte min oro och att jag verkligen behövde stödet och hjälpen från en boendestödjare.

Soc frånvarande

-Anders var hos mig i fyra veckor. Han hjälpte mig jättemycket. Jag ansökte muntligt att jag ville ha boendestöd av socialpsykiatrin. Anders hjälpte mig att ansöka muntligt och skickade ett mejl till dem att jag ansökte om boendestöd. Någon gång i oktober ansökte jag muntligt om boendestöd igen.

Sedan i början på november, efter det att Anders slutade hos mig har det varit tyst. Jag har inte haft nåt uppföljningsmöte en gång i månaden som hon hade lovat. Hon ringde inte. Inga möten var inbokade. Jag blev inte kallad dit, inga samtal. Innan jul ringde jag henne en gång för att jag hade en fråga.

Soc tyst trots ansökningar om boendestöd

-Sedan gjorde jag en skriftlig ansökan om boendestöd och bifogade intyg från en psykiater, en psykolog samt arbetsterapeuten på Livsstilsmottagningen. De skrev ett intyg om att jag verkligen hade stort behov av boendestöd pga mina sex diagnoser, mitt nyss avslutade missbruk och mina svårigheter i övrigt. De menade att ett boendestöd var ett villkor för att jag skulle klara av boendet och fortsatta studier.
– Jag kontaktade Jobbtorg Globen. När de fick reda på att jag inte hade boendestöd var deras första reaktion att det var galet: ”Vi har inga förutsättningar att arbeta med dig om du inte har boendestöd”.
Hennes handläggare på Jobbtorg kontaktade också Farsta angående boendestöd:
– De svarade inte, gav ingen respons överhuvudtaget och hörde aldrig av sig. Då hade jag själv sökt muntligt på möten via telefon och skriftligt. Anders har muntligen och skriftligen anmält att jag vill ha boendestöd. Livsstilsmottagningen har gjort det, Jobbtorg Globen gjort det. Trots det händer ingenting förutom ett allmänt samtal strax före jul där det var jag som ringde upp.

Soc kommer – på kontroll

I slutet på hösten påbörjade Helena medicinering för sin ADHD. Hennes eftervård på Korpberget menade att detta var detsamma som ett återfall och skrev ut henne. Helena blev mycket illa berörd och mådde mycket dåligt.
– Dagen efter ringer handläggaren från socialtjänsten: ”Hur mår du? Vad gör du? Varför har du börjat med medicinen? Varför gör du det? Vem har skrivit ut den till dig? Vad heter läkaren?”. Med min erfarenhet av soc blir jag rädd. ”Nu tycker jag att vi ska boka in ett hembesök” och en vecka efter kommer hon för kontroll så att jag inte hade börjat knarka och lägenheten var en kvart. Sedan bokade vi in ett nytt hembesök.

Helena känner sig övergiven

– Jag har alltid bott på institutioner och hem, aldrig haft en lägenhet själv. Nu hade jag varit på behandling i nio månader, låst och övervakad till att ha längsta drogfriheten och så dumpas jag i en lägenhet i min hemstad där jag missbrukat och bara känner det folket och soc lämnar mig ensam med mina sex diagnoser. Jag ska helt plötsligt klara av att betala hemförsäkring. Jag visste inte ens vad en hemförsäkring var. De som klarar av tiden på behandlingshem klarar inte av tiden efter, just för att det är så tungt. Soc har inte stöttat mig alls med praktiska grejer. Städa, tvätta, hur betalar jag räkningar? De sätter in pengar på mitt konto för att jag ska betala mina läkarkostnader men de har inte berättat hur man gör. Det var det Anders gjorde, han hjälpte mig med räkningarna. Han gjorde en budget åt mig så att pengarna skulle räcka, Jag har aldrig kunnat hålla i pengar. Det hjälpte han mig med också. Förutom alla praktiska grejer har mitt mående varit en katastrof. Inte konstigt att man mår dåligt när man sitter där ensam och nykter när man alltid förut bott med andra och dessutom varit påtänd.

”Kunde lika gärna bo i Burma”

– Jag har inte ens en genomförandeplan – jag har ju alltid haft en genomförandeplan. Ingen kräver nånting av mig. Allt det jag gör, gör jag själv – arbetsförmedling, skola, vårdkontakter. Ingen uppbackning, inget stöd. De kanske borde peppa mig att söka behandling för mitt mående. Eller åtminstone vara lite intresserade av mig: ”Lever du? Bor du kvar i lägenheten? Jag skulle lika gärna kunna bo i Burma som i Farsta.

-Skulle jag falla, och det har varit på gränsen många gånger under den här tiden; faller jag nu är det bara ett stuprör rakt ner i ingenting. Skulle jag hamna på BAS [beroendeakuten] vore det total katastrof. Torskar man en försökslägenhet är man körd.

– Om inte socialtjänsten ger mig stöd och hjälp för att må bättre, fortsätta vara drogfri och ta mig tillbaka till samhället, vem kan hjälpa mig då? Vad gör jag då? Inte konstigt att folk dör som flugor och så få tar sig ur missbruk, kriminalitet och psykisk ohälsa när samhället sviker. Man vet ju inget annat än den misären

– Min känsla av soc just nu är: ”Vi ger inget stöd eller hjälp. Ta livet av dig därinne, gör vad fan du vill, ligg där inne och dö bara!”.

*Helena heter egentligen något annat.

Mats blev utskriven från soc för att han inte har boendestöd

Mats Walldén är 58 år. Han har bott i Farsta i fyra-fem år. Haft boendestöd i två. Nu är det slut med det.

Mats fick en träningslägenhet i Farsta för ett antal år sedan. Den omvandlades till en försökslägenhet och till slut blev kontraktet hans eget:

Jag har knarkat en jävla massa år men jag aldrig varit med om en förvaltning som varit så här. Och jag har haft med många förvaltningar att göra både som klient och som utförare av behandlingar. De tar en på utmattning, säger Mats.

Jag har haft boendestöd i två år. I början var det någon gång i veckan. I september 2017 fick jag en hjärnblödning och har fått boendestöd efter behov. Ibland har vi träffats flera gånger i veckan, Anders och jag. Ibland varannan vecka. Han har följt med mig…varit följsam.

Mitt minne är påverkat av det här och jag har mist synen på ena ögat. Jag har en diagnos på ångest och depression.

När jag fick reda på att de skulle dra in boendestödet blev jag… för mig är det en katastrof.

Jag behöver inte någon som bevakar mig. Jag behöver hjälp i vardagen- inga märkvärdiga saker, men för mig är de livsviktiga. Boendestödet har varit livräddande för mig. Han har varit ovärderlig… När jag fick reda på att de skulle lägga ner boendestödet på missbruksenheten försökte jag anmäla mig till socialpsykiatrin. Två dagar senare ringer någon till min kontaktperson på Maria och säger att de ska avsluta mig som klient på Farsta eftersom jag inte har något boendestöd. Och när jag försöker få tag på de ansvariga är det ingen som svarar. Så har det varit hur länge som helst nu. Jag säger det igen: De tar en på utmattning!

Per Sternbeck

I nästa artikel ger vi vår analys av avvecklingen av Boendestödet i Farsta.
Vuxenenheten i Farsta har fått erbjudanden om att svara på frågor gällande avvecklingen av boendestödet. De har hittills valt att inte göra det.