Skip to main content

Svält på svenska! Tillsätt en haverikommission på soc!

Nyhet   •   Nov 05, 2019 15:06 CET

Potatiskö år 1917 vid Södermannagatan 44. Källa Wiki: Malmström, Axel (1872-1945) [Public domain]

Jag har varit naiv. Jag har under många år gått på den allmänna välfärdsnationalistiska retoriken om Sverige som den mest välfungerande välfärdsstaten i världen. Ju längre jag har jobbat djupt nere på samhällets botten har jag insett att retoriken bara är just – retorik. Tom, mycket tom retorik.

Svält i Sverige – det upphörde väl i och med potatiskravallerna 1917 tänker man? Nej, riktigt så enkelt är det inte. Det finns människor som fastnar i psykiatriska tillstånd av självsvält där man försöker få kontroll på tillvaron genom att kontrollera matintag. Av och till har man genom åren läst om vårdkapitalister som i sin vinstjakt låtit åldringar svälta eftersom man inte haft personal nog att mata dem, men de finns väl inte kvar längre? Eller?

Den här texten handlar om hur den offentliga myndigheten socialtjänsten i olika stadsdelar i Stockholm, med ett uppdrag enligt lag, att ta det yttersta ansvaret för de medborgare som inte klarar sig på annat sätt, på ett häpnadsväckande sätt inte fullgör sitt uppdrag. Resultatet är att vissa medborgare får svälta, i fyra fall som jag stött på under kort tid, svälta under så lång tid, att det uppstår bristsjukdomar och fysiska skador. Detta med socialtjänstens och framförallt Ekonomiskt bistånds öppna ögon.

Vi har tidigare skrivit om Mona, som efter att ha opererat ett medfött hjärtfel och efter det utvecklade en djup depression till slut fick så lite pengar kvar att hon inte hade pengar att köpa mat för om hyran skulle betalas. När hon sökte socialtjänstens stöd nekades hon i Farstas mottagningstelefon att överhuvudtaget ens söka hänvisandes till att hon hade f- skattsedel. Att hon berättade att hon svalt var inte viktigt. Regelverket (som i sig var felaktigt och olagligt) var viktigare än hennes behov. Resultatet blev en långvarig period av svält för Mona med undernäring och bristsjukdomar som följd. Ett livsfarligt tillstånd för en hjärtpatient som Mona.

I somras tog B kontakt med mig. Vi träffades på en lekplats i Observatorielunden och han berättade om vad han råkat ut för. B har inte kunnat jobba på grund av en ganska svår ADHD och ett stresspåslag orsakat av brist på pengar att köpa mat för och att kunna behålla lägenheten. B berättade att han under en lång tid inte fått sina ansökningar till Östermalm om försörjningsstöd beviljade av olika märkliga orsaker som han inte förstod. Och ingen förklarade för honom eller hjälpte honom. Och ingen från soc kom förbi och frågade honom hur han mådde. Han hade inga pengar att köpa mat för. Vågade inte snatta i affärer. Resultatet blev att han svalt under flera års tid. Till slut började han få svårigheter att röra sig och hamnade i ett förvirrat demensliknande tillstånd. När han var på ett läkarbesök för detta tog man prover och det visade sig att han led av akut B12-brist. Han fick omedelbart injektioner och kommer att få äta B12-piller resten av sitt liv. Han fick näringsdryck utskriven av sjukvården också. Men kunde såklart inte hämta ut dem på grund av att han inte hade pengar. B är fortfarande mycket mager och så sent som i januari i år blev B utskriven från arbetsförmedlingen då man ansåg att hans BMI var så lågt att det var sjukligt och att han därför inte kunde anses stå till arbetsmarknadens förfogande.

I höstas tog P kontakt. P bor i ett tält i en skog och har gjort det i tio år. P har försökt att få hjälp av Enheten för hemlösa under alla dessa år. Runt 2011 – 2012 bodde han på ett stödboende. Sedan dess har han varit ute, eller rättare sagt, utestängd. En genomgång av hans journaler från Ekonomiskt bistånd är en deprimerande läsning med ett tiotal olika anledningar till avslag som getts i varierande grad på hans ansökningar om ekonomiskt bistånd och nödprövningar. Oftast har anledningen ”ej medverkat till utredningens slutförande” använts. Bor man i ett tält i en skog är det inte så lätt att medverka, är väl en slutsats man kan dra. Men inte Ekonomiskt bistånd. Han följer inte regelverket och då blir det inget bistånd, oavsett behov. P är mycket mager. Hans mage och tarmar har börjat fungera allt sämre efter år av en diet på havregryn upplöst i mjölk ibland, ofta vatten, när det inte funnits pengar till mjölk. Ps tänder är så slut att han inte kan tugga eller vågar tugga på grund av smärta. P uppger själv att han är mentalt slut och fruktar för att han inte ska överleva en vinter till i tältet. I början på oktober fick Peter beviljat 589 kronor till mat i tio dagar. När vi hjälper honom med en ansökan till, blir svaret nej eftersom han inte inkommit med kontohistorik. Socialtjänstens utredningsplikt går tydligen före det ”yttersta ansvaret” för medborgares väl och ve som finns inskrivet i socialtjänstlagen.

Nyligen tog N kontakt. N har fortfarande lägenheten kvar i Farsta. Hon har en lungsjukdom för vilken hon låg inlagd på sjukhus i två månader i somras. Hon har också en djup depression. För några månader sedan slutade försäkringskassan att ge henne sjukpenning. Och när hon gick till socialtjänsten sa de att hon hade ett normöverskott och att hon skulle ha sparat de drygt 20 000 hon fick från försäkringskassan i retroaktiv utbetalning någon gång i våras till tillfällen som detta. Något som är svårt att lyckas med när man har en hyra på 8 200. Hon nekades försörjningsstöd och har nu inte kunnat betala hyran på två månader. N har inga pengar. Hon har dessutom en kraftig ångest över att bli av med lägenheten. Hon kan inte äta. För en tid sedan tog psykiatrin blodprover på henne. Dessa visade kraftig brist av vitaminer och mineraler. Psykiatrin skrev ut näringsdryck till N. Som hon inte har pengar att plocka ut. N sitter fast och riskerar att bli vräkt och hemlös i närtid om inget händer.

Hur kan socialtjänsten agera på detta sätt? Att helt medvetet låta människor fara så illa att inte bara psykiska utan också fysiska skador uppkommer på behövande. Hur kan höga chefer och ytterst socialborgarrådet tillåta att enheter man har någon sorts ansvar för löper amok i sina prioriteringar på det sätt man gör på många olika håll i staden? Vem har ansvar? Troligtvis upplever ingen av de som borde vara ansvariga att man har ett ansvar. Ur socialborgarrådets perspektiv så är ju stadsdelarna autonoma så han kan inte styra dem. Och stadsdelarna följer de riktlinjer som utgår från svenska myndigheter och från staden centralt. Och Ekonomiskt bistånd har sina riktlinjer att följa och framförallt budgetar att hålla och agerar helt korrekt, med utredningsplikt och allt. Regelverket är utformat så att alla kan göra rätt – men ändå blir det fel. Regelverket är dessutom utformat så att ingen av de tjänstemän som agerar livsavgörande beslut – kan fällas för tjänstefel eftersom tjänstemannaansvaret är avskaffat sedan länge

Under tiden tjänstemän och politiker arbetar hårt med att svära sig fria från ansvar kan vi bara konstatera att svält på grund av armod är högst förekommande i den svenska välfärdsstaten och att den enhet som ska se till att det inte sker, med öppna ögon låter det ske. Det är dags att tillsätta en haverikommission över Ekonomiskt bistånd i Stockholm!

Skribent: Per Sternbeck
info[@]equalsthlm.se
070-7972029

Kommentarer (0)

Lägg till kommentar

Kommentera

Genom att skicka din kommentar accepterar du att dina personuppgifter behandlas i enlighet med Mynewsdesks Integritetspolicy.