Skip to main content

Tack vården!

Nyhet   •   Feb 14, 2019 11:00 CET

Foto: Privat

Just nu uppmärksammas beroende/missbruk och samsjuklighet väldigt mycket och väldigt kritiskt (tyvärr på några sätt). Att media slår upp sina kraftfulla förstasidor vet vi alla beror på att de vill sälja sina exemplar och vi tror blint på vad vi läser å reagerar. Jag menar INTE att media ljuger eller att det är fel men jag tror att vi som läser tenderar att överreagera och kanske inte har alla fakta runt den aktuella storyn…. kanske.

Nu skrivs och diskuteras alltså synen på missbrukare och att hamna mellan stolarna. På hur vården brister och vilken skam det är. Människan som nyss såg ner på missbrukaren vill nu lyfta upp problemet till ytan och gnälla. Med all rätt. Det stämmer i mångt och mycket det som sägs. MEN inte i ALLA fall. Och DET tycker jag är jätteviktigt att påpeka! För hur tror du att en aktuell brukare just nu skulle våga söka hjälp med all den negativitet som råder?!? Den brukaren som tvekat länge att ens försöka på grund av skam och självstigma?!? Skulle du be om hjälp på den plats som alla nu går ut hårt om hur j**la illa det är?!? Jag skulle inte göra det i alla fall! Dessa brukare tar inte ens plats på en stol i vården så de lär ju inte hamna emellan i alla fall…. Blev bekräftad av vården.

Mitt vårdteam ser till hela mej

Jag går på beroendemottagningen i Uppsala. Efter 35 år inom psykiatrins väggar har jag ÄNTLIGEN fått den vård mina problem krävt. Mitt vårdteam ser till hela mej och allt jag kämpar/kämpat med i vardagen. Jag har ett flertal psykiatriska diagnoser som är i bättre balans nu än någonsin förr. När jag kom ifrån Affektiva mottagningen till Beroende så konstaterade de snabbt att jag var ordentligt övermedicinerad plus att jag dagligen ordinerades tre olika sorters benso. De såg och ville hjälpa MEJ! Jag som aldrig känt mej sedd blev bekräftad. Så varför berättar jag nu min solskenshistoria? Jo för att jag personligen anser det viktigt att inte bara se till det dåliga utan även ge en bild om hur det faktiskt kan fungera positivt. Jag vill ge hopp till dej som tvivlar där ute om att be om hjälp eller inte. Jag vill ge dej en tro på att det är möjligt oavsett stolarna man kan hamna emellan …. tänk om DU får din plats? Vad finns det att förlora när du står ensam? Möjligheten till djupare missbruk. Hopplösheten och hjälplösheten.

Från hopplös till hoppfull – tack vården

Jag har varit utan hopp om framtiden. Idag är jag mentalt redo för livet och kan se mina möjligheter med klara ögon och känna mina äkta känslor som jag brukade bedöva med olika substanser. Idag får jag stöd att våga låta mina känslor existera och att förutom nykterhetens vård även få vård för de problem som ligger till grund för mitt bruk. Jag är rädd och det är svårt. Men jag kan inte återerövra mitt liv och min identitet på annat vis än att gå igenom detta och det hade aldrig gått utan vårdens hjälp! Kanske hade jag bara tur?!? Nej det är inte tur att vårdgivarna är skickliga. Inte tur att de gör sitt bästa utifrån sina riktlinjer och resurser.

Klagomål måste upp till politisk nivå

Klagomålen måste högre upp om de skall leda nånvart tror jag. ”Ingen kommer undan politiken”. Och det är DÄR problemet ligger till dessa omkullvälta stolar för de behövande! Det är där pengar till resurser måste komma ifrån så att alla får en rimlig chans i vården. Det är inte din doktor som finansierar din behandling eller bristen av den. Så rasa inte ut mot den yrkesgrupp som ändå i grunden valt jobbet att hjälpa…. Men detta är bara mina tankar. Att skrämma upp människan gör det INTE lättare att söka denna hjälp som redan har dömts ut i alla fall ! Min ärliga åsikt.

Att det behövs insatser, förbättring och förändring håller jag absolut med om. Men jag undrar ändå om det inte vore bättre att ta missnöjet dit där något förhoppningsvis kan göras…. Jag vet inte …. bara en tanke. Men jag är glad att frågan lyfts fram för nu hoppas och tror jag att jag accepteras i det samhälle som tidigare slagit ut och dömt mej som ”knarkare” utifrån okunskapen om den svåra samsjukligheten att leva med och i. Jag hoppas att detta leder till något gott nu. Att DU inser att beroende är en sjukdom och inget aktivt val att förstöra livet! Det är i grunden en självmedicinering. För ingen vill må dåligt. Alla förtjänar att må så bra som möjligt.

Det finns hopp

Jag kan bara ge er min upplevelse och erfarenhet av det som nu är på tapeten som ohållbart och förödande. Jag kan bara ge er min historia av samma ämne som ligger i hetluften. Men jag gör det för att ge brukaren hopp! Detta är min sanning och den kan bli din. Ge aldrig upp!

Men tack media och medmänniskor som nu ser och uppmärksammar detta problem. Tack för din tid du som tog den att läsa detta. Jag hoppas att jag är bekräftad nu. En medmänniska som räknas och inte döms. Jag är en av de vårdtagare som tror.

Text: Ylva Kristina Larsson

Läs också:
Allvarligt talat!!! Om ändrat huvudmannaskap för beroendevården.
”Jag orkar inte ha mer kontakt med vården nu!”

Kommentarer (0)

Lägg till kommentar

Kommentera

Genom att skicka din kommentar accepterar du att dina personuppgifter behandlas i enlighet med Mynewsdesks Integritetspolicy.