Tystnadskulturen föder och göder överhetssamhället

Tystnadskulturen sprider sig – de som förlorar mest på det är de i störst behov av hjälp och stöd från samhället.

Ibland diskuteras det bekymrat om en tystnadskultur som sprider sig ibland personal som jobbar i offentliga organisationer som kommuner och regioner. I resonemanget ingår som en självklarhet att det privata näringslivet är avtalat tyst, om t.ex. olika missgärningar företag begår, eftersom den anställde som bryter tystnaden är illojal mot sin arbetsgivare vilket utgör grund för avsked. För att undvika detta i offentlig verksamhet som ju bland annat kan innehålla myndighetsutövning har staten lagstiftat om bl.a. meddelarskydd. Detta för att skydda och säkra att medborgarna får det de har rätt till.

Meddelarskyddet innebär att det i Sverige är ”… förbjudet för myndigheter och andra allmänna organ att efterforska vem som, med stöd av meddelarfriheten, har lämnat en uppgift till media eller en journalist. Det följer av tryckfrihetsförordningen (3 kap 5 §) och yttrandefrihetsgrundlagen (2 kap 5 §). [1] Myndigheter och allmänna organ får inte heller utsätta meddelaren för repressalier i de fall meddelaren är känd. [2] ”. Skyddet gäller även ”anställda och uppdragstagare i privat bedriven verksamhet inom skola, vård och omsorg, som till någon del är offentligt finansierad”.*

Tystnadskulturen – går djupare än att inte våga tala med press

Trots att skydd finns för personal i den offentliga sektorn eller i företag finansierade av det offentliga sprider sig alltså en tystnadskultur. Dessvärre går tystnadskulturen än djupare i många offentliga organisationer än att tala med media eller inte. Det handlar om att socialsekreterare inte vågar uttrycka annan åsikt i enskilda fall än sin chef som i princip alltid är den som bestämmer olika insatser oavsett vad utredningen pekar på. Det handlar om att enskilda tjänstemän ser hur olika stadsdelar i en stad systematiskt tänjer på gällande lagstiftning i sin myndighetsutövning men inte vågar yppa något av rädsla för att få smäll på fingrarna av sin chef som i sin tur kontakts av annan chef.

Systemet riggat för att skapa tystnad

Orsakerna är flera. Samhället blir på alla nivåer alltmer hierarkiskt utformat. Det offentliga hämtar i ökande takt sina chefer från det privata näringslivet som har en helt annan kultur med stora krav på lojalitet från sina medarbetare. Ekonomi och ekonomiska mål väger tyngst i ett Sverige som varit närmast extremt i utövandet av New Public Management och de chefer som inte lyckas hålla budget får ofta gå. Parallellt med detta har den tidigare självständiga ämbetsmannarollen urholkats. Som tjänsteman på myndighet ligger numer lojaliteten helt hos myndigheten/chefen mot att förut ha varit delad mellan medborgaren och myndigheten. En stor del av det personliga ansvaret, att följa t.ex. förvaltningslagen, en tjänsteman förut hade har lagstiftats bort. Till exempel är det oerhört svårt att bli fälld för tjänstefel. Drivkrafterna att lyda överheten är betydligt större än att t.ex. hävda gällande lagstiftning eller att slåss för sina klienter. Det råder en sorts bestraffningskultur där rädslan för att göra fel är större än viljan att göra rätt. Till detta ska läggas den inneboende allmänmänskliga svagheten att det är bekvämare att hålla tyst och glida med än att sticka ut och hävda något annat. Systemet tycks nästan riggat för att skapa tystnad och lydnad.

Tystnaden drabbar patienter och klienter

Tystnads- och lydnadskulturen drabbar inte främst personalen även fast det kan låta så i debatten. Primärt drabbade är patienter och klienter i behov av tjänstemän och anställda som är lojala mot dem och deras behov, mer än mot den egna organisationen och dess budget.
Vi stöter inom ramen för vår verksamhet varje vecka på personer som tvekar i om de ska våga bråka med den myndighet de är i behov av stöd från, socialtjänst, hälso- och sjukvård, försäkringskassa. Alla som kontaktar oss gör det av den anledningen att de upplever att det är något som inte fungerar i mötet med myndigheten de är i beroendeställning till, att de inte blir rättvist och rimligt behandlade, att de blir dåligt eller nonchalant bemötta. De vet inte vad de ska göra, de vet inte om de ska våga ställa krav våga hävda sina lagfästa rättigheter, våga överklaga beslut som riskerar att ödelägga deras liv. De är rädda för de tror att om de gör motstånd riskerar de repressalier i form av ännu sämre beslut för deras del. Vi brukar kunna lugna de flesta. Vår erfarenhet är att den som sätter sig till motvärn och kämpar emot oftast blir bättre bemött än den som tyst tolererar allt. Jag skriver ”oftast” eftersom undantag finns. För visst är det så att det ibland förekommer repressalier från myndigheter och samhällsinstanser, mot medborgare eller ”kunder”, som inte är tillräckligt följ- eller hovsamma.
De flesta kontaktar inte oss. De flesta överklagar inte beslut som går dem emot. De flesta människor i behov av stöd och hjälp tiger, lider och hoppas på att det inte ska bli värre.
Tystnaden är i det närmaste total.

Ingen vill ha tystnaden – ändå är det tyst

Ingen politiker har beslutat om att det ska vara tyst. Troligtvis vill de allra flesta chefer ha högt i tak i dialogen med sina medarbetare. Med största sannolikhet har ingen socialsekreterare utbildat sig i tre år på högskola för att få tyst på och trycka ner människor i behov av stöd och hjälp. Trots det, är det detta som i hög grad sker. Ett system och dess bärande idéer, New Public Management och dess totala fokus på ekonomistyrning, har lagt sig på, i och över myndigheters, samhällsinstansers och enskilda tjänstemäns tänkande, agerande och prioriterande, utan att någon instans egentligen beslutat att det skulle gå så långt som det gjort.

Bryt tystnaden

Hur vänder man en sådan här utveckling? När samhället blir allt mer auktoritärt, när föraktet för svaghet dominerar, när det är den resursstarkes rätt och problemformuleringsprivilegie som gäller?
En del i lösningen är utan tvekan att man som medborgare praktiskt börjar hävda sina rättigheter. Ett annat är solidaritet med andras kamp för sina. I vetskapen om att det som drabbar andra i slutänden kommer att drabba en själv.
En annan del är att som tjänsteman på olika nivåer känna en plikt i att bryta med sitt eget tänkande och börja diskutera och ifrågasätta. Sig själv och sina beslut. Andras beslut. Chefens beslut. Myndighetens beslut. Nämndens beslut. Man behöver inte ha rätt hela tiden. Man behöver inte ha lösningar färdigformulerade. Man behöver inte tycka lika hela tiden. Men man behöver se problemen som de är. Man behöver följa lagstiftningen. Människor måste få sina behov tillgodosedda om vi fortfarande har ambitionen att vara ett välfärdssamhälle. Ett villkor för detta är att tystnadens bryts. Ett samhälle som tystnar slutar utvecklas.

Skribent: Per Sternbeck
info[@]equalsthlm.se
070-7972029