Första veckan på praktiken

Jag är nu inne på andra veckan av min praktik på Själbogatans psykoterapimottagning med Familjeterapeuterna Syd men jag börjar redan känna mig hemma.

Ärligt talat var jag riktigt nervös innan jag började. Hur vet man egentligen om man trivs och passar som psykolog genom att skriva hemtentor, google-översätta långa ord från tjocka böcker på engelska och skära i hjärnor? Hur roligt , spännande och utvecklande det än kan vara så känns det lite som att sim-träna i öknen innan man kastas i havet.

Som tur är vattnet här varmt och skönt som i medelhavet och jag har fått möjligheten att vänja mig i små steg. Victor har tålmodigt börjat lära mig de administrativa uppgifterna och jag har fått följa med på en solig rekogniscering-resa vilken gav en inblick i den öppenhet, kreativitet och vilja att växa och utvecklas som verkar finnas i företaget; en inställning jag uppskattar mycket. 

Mest spännande (och mest nervöst) har ändå varit att jag har fått möjligheten och förtroendet att vara med på terapisamtal på riktigt. Hur mycket man än försöker förbereda sig blir det inte som man tänkt sig. Jag börjar inse mer och mer att psykoterapi är en konstform som kräver närvaro, improvisationsförmåga och övning i att hålla flera olika parallella tankebanor i medvetandet samtidigt. 

Man kan såklart inte heller förbereda sig på de känslor som öppenheten i mötet väcker. Det är en modig gåva klienterna ger när dom delar med sig av sina historier, tankar och känslor och det lämnar avtryck man inte slätar ut så lätt. Som dom flesta har jag ju valt min utbildning allra främst utifrån en vilja att hitta ett område och yrke där man kan hjälpa någon som verkligen behöver det; mitt lilla, mänskliga bidrag att förändra världen till det bättre. Men hur?

Det är en lång, krokig och spännande väg som ligger framför mig nu...