Skip to main content

Färre kvinnor i riksdagen efter årets val. SD:s representation på 1970-tals nivå

Pressmeddelande   •   Sep 28, 2010 14:16 CEST

Men även folkpartiet och centern har drastiskt minskat sin representation av kvinnor. Folkpartiet med hela 10 procent och centern  med 8 procent. Valets vinnare moderaterna kan dock ståta med en ökning till 47,3 procent och kvinnorna får nu 51 av moderaternas 107 mandat.

Tyvärr är kvinnornas mandat konjunkturkänsliga vilket betyder att ett sämre valresultat resulterar i minskning av andelen kvinnor i första hand. Fler kvinnor måste stiga fram och ta ledningen nu i tider av osäkerhet menar hon och framhåller att jämställdheten fortfarande måste erövras varje dag och att det nu är dags för att  kvinnorna kräver åtminstone halva makten!

Artikeln på Dagens Nyheter Debatt 2010-09-28:

Nya riksdagen ett bakslag för kvinnors inflytande  

Fredrika-Bremer-Förbundet: Kvinnorepresentationen i riksdagen sjunker för första gången sedan 1991. Under den kommande mandatperioden är 45 procent av riksdagsledamöterna kvinnor – en nedgång på 2,3 procent. En orsak är SD:s inträde. Av partiets 20 ledamöter är endast 3 kvinnor. Men även i Folkpartiet och Centern tappar kvinnorna mark. De måste börja se mer strategiskt på sina placeringar på listorna, skriver Birgitta Wistrand.  

År 1970, vid det första valet till enkammarriksdagen, blev kvinnorepresentationen 14 procent. Under de följande 40 åren lyckades svenska kvinnor och män utan en lag om kvotering att nå fram till näst världsbästa 47,3 procent. Snittet i världen ligger på cirka 18 procent. Vid samtliga val, utom 1991, har kvinnorepresentationen ökat.

Många analytiker spådde att Sverige i årets val skulle kunna nå 50/50. En jämställd representation tycktes som något naturligt. På samma sätt som det numer anses självklart att kvinnor både kan och bör ägna sig åt politiska frågor inom alla sektorer.  

Men detta var före SD:s inträde i parlamentet. Partiets nyvalda ledamöter ger ett tydligt svar på hur partiet ser på kvinnor i politiken. Av partiets 20 ledamöter är nämligen endast 3 kvinnor, det vill säga SD har en femtonprocentig kvinnorepresentation. Samma siffra som den svenska riksdagen fick vid 1970 års val! Och partiledarens svar i tv-studion om kvinnornas roll i partiet på valnatten fick säkerligen många att baxna – troligen även partiets väljare. Åkesson var nöjd och glad då hans fästmö deltagit i valvakan!

Men. Jag tycker inte att de övriga partierna kan sitta nöjda heller, även om kvinnorna i vissa partier gått framåt. Nu, när Sverige återigen är i kris och landet står inför en oviss framtid, vem eller vilka anser då att de kan ta oss ur det svåra läget och ge svenskarna framtidstro? Det är trist att konstatera, att det nästan enbart är män som känner sig kallade. Var är kvinnorna; de nyvalda ledamöterna, de framtida ministrarna?  

Enligt sedvanlig dramaturgi finns naturligtvis en kvinna med i spelet; Mona Sahlin. Hon får nu en uppmärksamhet som aldrig förunnades henne före valet. I rader av program och intervjuer, alltifrån ”Skavlan” till ”Godmorgon världen” och Ekots lördagsintervju avkrävs hon på svar. Partiet anser tydligen att hon ensam skall ta på sig skulden för Socialdemokraternas katastrofval. Var finns resten av partiledningen? Thomas Bodström kanske till och med skulle kunna ångra att han bedrev sin valrörelse från USA. På valnatten framträdde kvinnoförbundsordföranden Nalin Pekgul och LO:s Wanja Lundby-Wedin tillsammans med Sahlin på podiet. Ingen man i sikte som ville dela ansvaret och skammen.  

Historien upprepar sig. Under finanskrisen, som ju verkligen var ”man made”, lyste kvinnorna också med sin frånvaro. I stället dök männen upp, till och med de som var krisens skapare, och visste svaren. Då var det ingen som skämdes! Tyvärr måste vi konstatera att kvinnor fortfarande avvaktar när det gäller både att utmana och erövra makten för att ta ledningen. Och här handlar det om såväl politisk och ekonomisk MAKT. Det är dags nu!

Kvinnor kan heller inte längre finna sig i att vara så konjunkturberoende när det gäller val och mandat, det vill säga bli av med sina mandat när deras parti förlorar röster. Om valet däremot blir en framgång så ökar antalet kvinnor, eftersom de står på platser som ”nästan” är valbara. 2010 års val är ett exempel på det.  

Folkpartiet behöver exempelvis se över sin representation. Vad har hänt i det jämställda partiet som i förra valet hade 16 kvinnor på sina 28 mandat? Nu får endast 10 kvinnliga ledamöter ta plats i riksdagsgruppen med 24 mandat. Hade männen toppositionerna på listorna? Birgitta Ohlsson och Nyamko Sabuni har ett stort jobb framför sig för att återta bilden av partiet som satsar på kvinnor.  

Valresultatet för Moderaterna visar däremot vad goda konjunkturer och ökade röstetal kan innebära. Moderatkvinnorna ökar till 46 procent med 12 nya kvinnor, vilket betyder att samtliga 10 nya mandat tillfaller kvinnor och att 2 ytterligare kvinnor slagit ut två män! Intressant att ökningen skett utan varannan damernas. Kanske anar vi slutet på den dolda kvoteringen av män inom Moderaterna.

Miljöpartiets goda röstsiffror borgade för att MP-kvinnorna inte bara behöll sin ställning med drygt 52 procent av platserna utan ökade sin representation till 56 procent. Centerpartiet däremot, som redan hade en dålig representation, är nu nere vid 30 procentstrecket – nedåt 8 procent trots kvinnlig partiledare! Detta är helt emot handboken som ofta framhåller att en kvinnlig partiledare lockar fler kvinnor. Vad har Maud Olofsson gjort för fel i sitt parti när resultatet blivit det motsatta? 1985 låg representationen i riksdagen på 30 procent!  

KD har däremot nästan behållit sin kvinnorepresentation trots det sämre valresultat och får nästan 37 procent, det vill säga minus 1 procent från förra valet. Men även för KD är det en bit kvar till 50/50. Vänsterkvinnorna fick däremot 11 av 19 mandat och står starka i partiet trots valförlusten, även om de i förra valet hade 64 procent av ledamöterna. Socialdemokratiska kvinnor har tappat marginellt men ligger fortfarande bra till med 54 mandat av 112. Totalt blir representationen under den kommande mandatperioden 45 procent, ett tapp på 2,3 procent och den första nedgången sedan år 1991.  

Vad kan man lära av detta mer än att bli förvånad och förbannad över SD och deras kvinnoförakt och därmed bristande demokrati? Jo, att många tidigare självklarheter om kvinnorepresentationen kommit på skam och att kvinnor måste se mer strategiskt på sina placeringar på listorna.

 Jämställdheten måste fortfarande erövras varje dag och nu är dags att kräva åtminstone halva makten!  

Birgitta Wistrand
ordförande i Fredrika-Bremer-Förbundet

Kommentarer (0)

Lägg till kommentar

Kommentera