Framtidspartiet bjuder assistansen på tidsresa

Regeringens ständiga neddragningar av assistans till personer med funktionsnedsättning är på många sätt en resa bakåt i tiden. En tidsmaskin där de drabbade får känna på hur det var att leva under en tid där deras funktionsnedsättning behandlades med institutionalisering. Nu precis som då är man inte värda något i statens ögon, men till skillnad från tidigare blir numera både personen med en funktionsnedsättning och dennes närstående drabbade av samhällsexkluderingen. Ansvaret som staten tidigare tagit lämnar man nu över på närstående, familjemedlemmar och kommuner. Som person i behov av assistans blir man av med det skyddsnät som staten tidigare bistått med, detta utan att staten lägger en tanke på vilka konsekvenser det innebär. Att det i slutändan handlar om människor är inget man lägger någon vikt vid. Människor och familjer som fram till nu kunnat leva sina liv på ett drägligt sätt, med hjälp av sin assistans. Men nu tvingas de motvilligt följa med på statens tidsresa.

Assistansen monteras ner

Assistansreformen från 1994 kom till för att underlätta för personer med funktionsnedsättning. Personerna med funktionsnedsättning skulle få möjlighet till större hjälp i sina liv och på så sätt kunna bli mer inkluderade i samhället än tidigare. Personlig assistans blev en av de nio stöd- och serviceinsatser som inkluderades i LSS. Men de senaste årens nedmontering av reformen, där bland annat staten tvingat Försäkringskassan att strama åt assistansersättningen, har gjort att vi tagit ett kliv bakåt i tiden. Till en tid innan assistansreformens genomförande.

Staten har i sin jakt på att minska kostnaderna för personlig assistans tvingat kommunerna att välja vilka medborgare man kan ge omsorg. När det ska sparas pengar skjuter staten helt enkelt ifrån sig notan och förväntar sig att någon annan ska betala. Detta skapar självklart problem. Det blir också stora skillnader i bedömningar från kommun till kommun i och med att det inte finns några statliga riktlinjer att förhålla sig till. Kommunens ekonomi blir alltför ofta en avgörande faktor. Eller rättare sagt avgör det var den i behov av assistans är bosatt. Bor man i en kommun med sämre ekonomi är chansen liten att man ska överhuvudtaget ska få någon assistans. Personer som tidigare fått assistans blir av med den samma när förutsättningarna skapade av assistansreformen nu ändras. Detta då kommuner många gånger väljer att prioritera andra verksamheter i sin budget. Vilket staten borde kunnat räkna ut på förhand, kommunernas ekonomi inte är anpassad för att hantera kostnaderna som ansvaret innebär. Men istället frångår staten bara sitt ansvar utan att tänka på konsekvenserna.

Försämrad livskvalité

På uppdrag av regeringen genomförs just i detta nu en översyn av LSS och assistansersättningen. Vad regeringen vill uppnå med denna utredning gör man klart redan på sida nummer ett av direktivet. Där går det bland annat att läsa: ”Förstärkt kvalitet, träffsäkerhet, helhetssyn och mångfald i de stödinsatser som LSS omfattar ska finansieras med besparingar inom assistansersättningen.”. På sidan ett lyfter man även fram att ytterligare besparingar måste göras och prioriteras framför allt annat. Uppdraget ska redovisas senast den 1 oktober 2018 men med den inledningen har regeringen redan slutsatsen färdig, assistansersättningen ska dras åt ännu mer. Pengarna ska minska och fler personer i behov av assistans ska nekas hjälp. Assistansreformen kommer gå förlorad.

Behandlingen av personer i behov av assistans påverkar inte bara den enskilda individen. Många gånger lägger en minskad assistans en större arbetsmängd på till exempel föräldrar eller andra närstående. I vissa fall leder det till att närstående får gå ner i arbetstid eller helt enkelt sluta sina jobb för att täcka upp för assistansbehovet när staten sviker. Nästan varje vecka går det att läsa om till exempel personer som radikalt behövt förändra sina liv efter att deras närståendes assistans blivit indragen eller försämrad. Istället tvingas man nu själv bli vårdare för sin anhörig, ett arbete man många gånger inte är utbildad för eller kan utföra. Detta leder i sin tur också till en exkludering ur samhället då man som närstående fråntas möjligheten att bestämma premisserna för sitt eget liv. Vilket också leder till en försämrad livskvalité för alla inblandade.

Utbildning borde vara en självklarhet för alla i Sverige

Furuboda folkhögskola tycker att utvecklingen är skrämmande. Som en förening och sedermera folkhögskola sedan 1960-talet med stor inriktning på personer med olika former av funktionsnedsättningar har vi bevittnat en regression under de senaste åren. Både i hur staten frångått sitt ansvar men även hur man ser på dessa individer med behov av assistans. Idag är vi Sveriges största folkhögskola för personer med funktionsnedsättning och vi har på så sätt hamnat mitt i denna otäcka samhällsutveckling. Vi ser allt oftare ett beteende bland våra nätverk där personer med olika typer av funktionsnedsättningar inte vågar påbörja eller fortsätta en utbildning hos oss då de är rädda för att bli av med sin assistans. Deltagarna lever under en ständig rädsla över att tvingas sluta sin utbildning då de inte skulle klara av den på egen hand, utan personlig assistans. Detta tycker vi är helt orimligt och förkastligt. Vi tycker att det borde vara en självklarhet att alla i Sverige ska ha rätt till utbildning. Oavsett om man har en funktionsnedsättning eller inte.

Med detta som grund ser vi allvarligt på framtiden. En framtid där personer i behov av assistans blir allt mer exkluderade ur samhället, något som även drabbar deras närstående. Om regeringen får som de vill kommer den negativa utvecklingen att accelerera ännu fortare och fler personer kommer att bli av med sin assistans. En framtid där man sätter ekonomi framför människors liv. Detta är inte en framtid vi tycker är acceptabel och därför anser vi att frågan måste upp till diskussion. Lösningen kan inte vara att tillsätta nya utredningar. Vi anser att regeringen måste agera direkt för att styra om utvecklingen, ge nya direktiv och slopa besparingskraven i LSS-utredningen. Samtidigt ska man värna för att alla människor, oavsett om man är i behov av assistans eller inte, ska få inkluderas i samhällets olika delar. Att spara bort den personliga assistansen är inget alternativ. Stoppa tidsresan innan det är försent.

Jenny Anderberg, rektor och verksamhetschef, Furuboda folkhögskola