Jaime Martín dirigerar Reformationssymfonin

Reformationssymfonin

Torsdag 23 november
Gävle Konserthus, Gevaliasalen 19.00

Gävle Symfoniorkester
Chefdirigent Jaime Martin

Sibelius Symfoni nr 3
Mendelssohn Symfoni nr 5 "Reformationssymfonin"

Vid konserten på torsdag i Gävle Konserthus låter chefdirigent Jaime Martin Gävle Symfoniorkesters stäva ut i Mendelssohns inte så ofta spelade femte symfoni, där karaktären av programmusik är tydlig: denna ”reformationssymfoni” skrevs 1832 inför en minnesdag av den tyska reformationen. Här finns visserligen passager fyllda av det virvlande sommarljus som är så typiskt för Mendelssohn, men till stor del är verket en musikalisk bataljmålning av kampen mellan katoliker och protestanter. Konserten inled med Sibelius tredje symfoni, med en renhet som påminner en del om Beethoven.

Felix Mendelssohn ledde själv uruppförandet av symfonin, som dock aldrig blev särskilt framgångsrik och som först efter hans död kom i tryck. Särskilt första satsen borde ha kunnat göras bättre, menade den ständigt självkritiske Mendelssohn: ”Den är som ett fett, borstigt djur”.

Sibelius symfoni nr 3 (uruppförd 1907, med tonsättaren själv som dirigent) är inte alls lika romantisk och patriotisk som de två föregående. Tonspråket är ljusare, strukturen inte så yvig – här finns en renhet som kan föra tankarna till Beethoven. Själv beskrev Sibelius sin tredje symfoni som ”tankens utkristallisering ur kaos”.
Sibelius musik pendlar mellan djärvt formad senromantik och ett slags inåtvänd, hemlighetsfullt belyst närvaro; hans tonsättningar kan framstå som självutlämnande bikt. Folkloristiskt träumerei kontrasteras med dissonantisk, vild kromatik – en expressivitet som hos Sibelius ljuder i mer kontinental anda än hos många andra nordiska nationalromantiker.
Efter att med verk som körsymfonin Kullervo (1892), Karelia-svien (1893) och Finlandia (1899) starkt ha bidragit till den finländska nationalismens uppsving och den alltmer beslutsamma frigörelsekampen gentemot den ryska överhögheten närmar sig Sibelius i denna sin tredje symfoni en mer klassicistisk, avklarnad och inte så svulstig form. Sibeliansk förblir Sibelius dock alltid: han är sitt eget universum.