CARL-EINAR HÄCKNERS VARIETÉ ÄR TILLBAKA

Den älskade varietén är återigen tillbaka på Gröna Lund med Carl-Einar Häckners roliga, magiska och fartfyllda föreställning. Från måndagen den 6 till fredagen den 10 augusti fylls Stora Scen kl. 20.00 med enhjulingstricks, luftakrobatik och illusioner som får både barn och vuxna att hålla andan. Varieté tillägnad minnesbilden av det vackraste ögonblicket inom oss ”Uppdrag Varieté”, så heter Carl-Einar Häckners föreställning som i år gästar Gröna Lunds Stora Scen under fem vardagar kl. 20.00 med start den 6 augusti. – Årets varieté är tillägnad minnesbilden av det vackraste ögonblicket inom oss som vi måste komma ihåg... En kärleksbild vi alla kan känna igen oss i, säger Carl-Einar Häckner. Föreställningen är inspirerad av den japanska mangan. Mitt på scenen står nämligen en gigantisk serietidning vars sidor innehåller en färgsprakande, brutal, sann, traditionell men också ny varieté. Luftakrobatik och enhjulingstrick Förutom livsfilosofiska monologer, slapstickhumor och illusionsnummer, som är kännetecknande Carl- Einar Häckner, bjuds publiken på fartfyllda och akrobatiska nummer. Farellos är en duo från Tyskland vars enhjulingsnummer med balans och fart är ett av Tysklands mest önskade varieténummer. Akita, även hon från Tyskland, är en tuff, snabb och farlig luftakrobat. Hon kliver ur sin egen story in i vår verklighet i ett originellt luftakrobatiknummer i rep. Varietén kommer till liv från tonerna av Varietéorkestern som består av: Bernt Andersson – Maestro Per Melin – Trumpappa Michael Krönlein – Basfarbror Elisabeth Engdahl – Syntsyster Musikarrangemang - Bernt Andersson Scenografi - Sture Pettersson & Carl-Einar Häckner Kostymör - Ulrika Wassén För mer information eller ackreditering, kontakta Annika Troselius, Pressansvarig Gröna Lunds Tivoli, 0708-58 00 50, annika.troselius@gronalund.com Carl-Einar Häckner har ordet BARNDOMSMINNE, BARNDOMSSINNE, ETT VITT BARNDOMSLINNE NÄR DET ALLTID ÄR SOMMAR, ALLT GÅR, ALLT BLIR SOM VI VILL OCH LITE TILL, JAG SKA ALDRIG VARA ENSAM MER... Jag brukade ta hennes mössa på skolrasten, för att leka och komma henne nära. När hon tog tillbaka mössan fick man chansen att kramas en stund. Den chansen tog jag. Jag skulle ta den igen. Det var väl första riktiga kärleken. Jag var tio år gammal. Framtiden var utstakad. Jag skulle gifta mig med henne. Hon visste inte om det bara. Vi brukade läsa serietidningar tillsammans efter skolan. Det var då jag blev kär. Mitt i en mening av Kalle Anka, föll jag ner in i mig själv av doften från hennes hår och hennes leende som luktade sommarsött och smultron och timotejshampoo. Hon log mot mig med sina stora blå ögon. Och sa: ”Jag måste åka nu”. Hon kom aldrig tillbaka. Jag såg henne aldrig mer. Jag har kvar tidningen. Så kom den dagen när vi stod mitt emot varandra. Med våra cyklar. Jag sa: ”Jag har hört att du ska flytta”. ”Ja!”, sa hon. Hon hade axellångt hår. Hon var fortfarande min prinsessa. Jag visste att jag alltid kommer älska henne. Jag sa: ”Kanske ses vi i framtiden”. Hon sa: ”Ja!”. Jag var lycklig. Min cykel var en vild häst som stegrade sig under mig. Jag var fri, full med hoppfull kärlek. Framtiden kunde komma. Med kärlek, fruar, drömmar och allt vad som hör att älska livet till. Jag skrattade till henne och hon till mig. Sen kom framtiden och tog mig med. Resan hade börjat. /Carl-Einar Häckner