Fribrytarna (KIF 1961-2011) Utställning och bok

1961 bildades Sveriges Konsthantverkare och Industriformgivare (KIF). Det skedde i en tid av estetisk nyorientering och konstnärspolitiskt uppvaknande bland konsthantverkarna. Femtioårsjubileet till ära visar Gustavsbergs Porslinsmuseum utställningen Fribrytarna (KIF 1961-2011) om personerna bakom initiativet till KIF och om det konstnärliga uppbrott som samtidigt ägde rum inom formkonsten.

Utställningen på Gustavsbergs Porslinsmuseum pågick från 19 november 2011 t.o.m. den 22 januari 2012. Därefter har den varit i Falkenbergs museum och på Form Design Center i Malmo. Snart kommer den att visas i Växjö på Sveriges Glasmuseum som är en del av Kulturparken Småland, och från påskhelgen nästa år och fram till sommaren 2013 visas den på Eskilstuna stadsmuseum.

"Jag är less på alla jävla föreningar”, sade Stig Lindberg – KIF grundas!

1959 undrade keramikern Gunilla Palmstierna i en artikel i tidskriften Form om världen var intresserad av konsthantverk syftandes på konsthantverkarnas ställning på konstscenen och inom industrin. Diskussionens vågor gick höga. Vad göra?

Snart bjöd Konstnärshuset in till diskussionskväll. En av dem som under den kvällen delade med sig av sina åsikter var Gustavsbergs-ikonen Stig Lindberg. Han ställde sig först negativ till tanken att instifta ännu en organisation. Han var sade han, ”less på alla jävla föreningar”.

På väg hem i sin bil till Gustavsberg lär Stig dock ha kommit på andra tankar enligt legenden om KIF:s tillblivelse: ”Vi [formkonstnärer] hade inga representanter, egentligen. Vi saknade mamma och pappa fullständigt.”

En tid därefter, i december 1961, valdes en första styrelse för KIF, en förälder för formkonstnärerna var född för att tala med Stig. I den samlades många av industriformgivningens och konsthantverkets mest namnkunniga för tiden: Sven Palmqvist, Folke Arström, Sigurd Persson, Hertha Hillfon, Claës E. Giertta, Hertha Bengtsson, Mona Morales-Schildt. Och Stig? Ja, han blev ordförande.

Var för sig är ovanstående namn välkända i den svenska formhistorien. De har ställts ut. De har vunnit priser. En designkunnig generation söker med ljus och lykta efter deras alster, likt safarijägare på storviltsjakt. Men att de tillsammans lade grunden till formkonstnärernas fackliga organisation – KIF – vem känner till det? Inte många.

Den fria formens intåg – Bye bye Swedish Grace!

Under åren runt KIF:s grundande skedde det även ett veritabelt uppbrott från den svenska modernismen inom konsthantverket och formgivningen. Konsthantverkarna ville ställa frågor istället för att ge svar – lämna hantverket till förmån för konsten.

Ute på glasbruken fick den tunna och perfekt genomskinliga kristallglasmassan ge vika för den ojämna och bubbliga. Inom keramiken lämnade glasyrerna sin perfektion och blev snortjocka. Helt enkelt, tanken på den vackrare vardagsvaran fick ge vika för det konstnärliga skapandet.

Som härförare för detta nya formspråk från 1950-talet lyser särskilt keramikerna Anders Bruno Liljefors och Hertha Hillfon samt textilkonstnären Sten Kauppi klart. Litet senare under 1960-talet skulle glaskonstnärerna Bertil Vallien och Monica Backström göra dem sällskap genom att visa sin lekfullhet i glaset.

Utställning och ny bok: Fribrytarna (KIF 1961-2011)

Utställningen Fribrytarna (KIF 1961-2011) presenterar några illustrativa exempel på det svenska konsthantverkets förändring från vardagsvaran till det skulpturalt konstnärliga objektet. Ett uppbrott från vad svensk form stått för hade ägt rum. Parallellt speglar också utställningen hur industriformgivningen blev alltmer vardaglig, med referenser till populärkultur.

I anslutning till utställningen presenteras även boken Fribrytarna (KIF 1961-2011) som är den hitintills första och därmed enda historiken över KIF. I den, liksom i utställningen, vävs de två historierna om det svenska 1950- och 1960-talets formhistoria ihop. Två rörelser inom formkonsten som var nyskapande: En estetisk och en politisk.

För texterna i boken står dels arkitektur- och formskribenten Petter Eklund, dels intendenten vid Nationalmuseum FD Cilla Robach. Båda väl utrustade för att teckna KIF:s historia respektive den kontext vari organisationen grundades.

Kommentarer:

• Berättelsen om konsthantverkarna som slog sig samman för att bevaka sina rättigheter och stärka sina villkor är en sällan uppmärksammad sida av konsthistorien. När KIF, formkonstnärernas fackliga organisation, firar 50 år gör vi det genom att både hylla instiftarna som konstnärer och som fackligt aktiva konsthantverkare, kommenterar Johan Wingestad, ordförande KIF.

• 50 år efter att KIF grundades står KIF starkare än någonsin. Aldrig förr har vi haft så många medlemmar som idag. Det av den enkla anledningen, tror jag, att vi har fortsatt att arbete i vår förste ordförande Stig Lindbergs anda: solidariskt och enträget för bättre arbetsvillkor för Sveriges konsthantverkare och industriformgivare, fortsätter Johan Wingestad.

• Vi är mycket glada över det här samarbetet med KIF. Gustavsberg är ett självskrivet val, det var ju här historien började… Och det fanns många KIF-medlemmar bland fabrikens konstnärer och formgivare, säger Kjell Lööw, museichef på Gustavsbergs Porslinsmuseum.

För mer information kontakta:

Johan Wingestad, ordförande KIF

070-300 04 93, johan@kif.se

Kjell Lööw, museichef Gustavsbergs Porslinsmuseum

070-413 04 91, kjell.loow@varmdo.se

Om KIF:

KIF organiserar konstnärer och konsthantverkare som arbetar med tillämpad konst, dvs tillämpar sina konstnärliga kunskaper i specifika material. KIF arbetar med att förbättra villkoren för Sveriges konsthantverkare.