Skip to main content

Nästa generation svenskar – hur skapar vi dem friska, mogna och lärbara? - uttalande från Haros riksstämma 2018

Pressmeddelande   •   Apr 30, 2018 07:00 CEST

"Sverige behöver en ny familjepolitik baserad på dagens kunskap, och inte på gårdagens ideologier."

Riksorganisationen Haro samlades till sin årliga riksstämma 14-15 april, och antog följande uttalande:

Nästa generation svenskar – hur skapar vi dem friska, mogna och lärbara?

Förskolan är åter under intensiv debatt. I en artikel i SvD krävs nu mer lärande och mindre omsorg som ett sätt att komma till rätta med problemen i förskolan. Något som understryks av läroplan för förskolan med sitt fokus på lärande. Men samtidigt väcks frågor. Den psykiska ohälsan hos unga har ökat mångdubbelt de senaste 40 åren; skolresultaten har försämrats i en rad olika parametrar; föräldraskapet har blivit osäkrare; sjukskrivningar av psykosociala orsaker har ökat – ångest anses vara den nya folksjukdomen och förskolepersonalen går på knä med för stora barngrupper. Man frågar sig vad som var annorlunda för 50 år sedan.

På 1960-talet bestod barns omsorg typiskt av en mamma som var hemma, eller av en mor- eller farförälder eller annan nära anhörig. Det fanns ingen pedagogik och ingen läroplan. Barnen lekte fritt i en miljö av trygga vuxenkontakter. Oavsett dagens ideologiska uppfattningar så mådde barnen uppenbart bättre av detta. Man frågar sig varför. Ett riktigt svar på den frågan fick vi först på 2000-talet när psykologerna började läsa på om den nya hjärnforskningen.

Hjärnforskningen visade sig nu bekräfta såväl utvecklingspsykologin som anknytningsteorin. Nu förstod vi att anknytningen var central och att 60-talets hemmabarn typiskt fick sina anknytningsbehov instinktivt uppfyllda av de ansvariga vuxna genom deras nära relation med barnen. Detta gav barnen energi till fri lek, verklig vila, och tillgång till alla de emotioner som är centrala för mognadsprocessen.

När förskolan slog igenom på allvar på 1980-talet så var omsorgen i fokus, förskollärare var ett framtidsyrke, barngrupperna var små och personaltätheten hög. Dessutom hade barnens föräldrar som regel själva växt upp i en traditionell hemmafamilj med goda föräldraförebilder. Inspirerade förskollärare möjliggjorde säkert att många barn fick en sekundär anknytningsperson på förskolan. Vidare hade förskolan leken som fokus, vilket gav svensk förskola dess goda renommé. På 1980-talet gjordes också de studier på förskolan som än idag används för att propagera för förskola, snart 40 år senare.

Men sedan kom 1990-talskrisen och ekonomiska besparingar. Förskolan fick större barngrupper och lägre personaltäthet. Dessutom fick förskolan 1998 en egen läroplan som betonade lärande och där begreppet anknytning inte nämndes en endaste gång. Omsorg var för dyrt, kanske kunde man ersätta den med pedagogik?

Ett decennium senare syntes de tecken man kunde förvänta sig hos 90-talets förskolebarn som på 00-talet blivit 15-åriga ungdomar. En statlig utredning visade att den psykiska hälsan hos svenska ungdomar försämrats snabbare än i något av elva jämförbara europeiska länder. Den hade tredubblats hos flickor sedan 1980-talet, något mindre hos pojkar som å andra sidan fått fler beteendeproblem. Samtidigt nådde sjukskrivningarna hos vuxna rekordhöjder, inte minst hos förskolepersonal. Ingen politiskt ansvarig tordes dock knysta om en möjlig koppling till 1990-talets förskolepolitik.

Att på 00-talet åter storsatsa på förskolan hade en prislapp som var politiskt omöjlig. Nu börjar stockholmspolitiker tala om att det behövs andra kriterier på förskolans kvalitet än gruppstorlek och personaltäthet. Tillsammans med förskolans läroplan blev nu budskapen starkare om att förskolan var en skolform med fokus på lärande. Men utvecklingspsykologerna, stärkta av hjärnforskningen, hävdade att förskolebarn behövde omsorg, anknytning, verklig vila, emotionell trygghet och fri lek, och att ett fokus på lärande tog tid från de verkliga behoven. Det är dessa omsorgsbehov som får förskolebarnets hjärna att mogna så att den vid sjuårsåldern kan ta emot undervisning. Men att ersätta omsorg och fri lek med lärande under förskoleåren kan sabotera den utvecklingen.

Idag meddelar Socialstyrelsen att den psykiska ohälsan har fördubblats sedan larmrapporten för 10 år sedan och ligger nu på gott och väl över 50%. Samtidigt förefaller barns behov av omsorg under förskoleåren ha glömts bort. Istället handlar en del av debatten om vem som vågar föreslå mest lärande och minst omsorg för förskolebarnen. Kanske debatten vänder om ytterligare 10 år när potentiellt 100% av våra ungdomar lider av psykisk ohälsa? Eller skulle vi säga att detta är en normal utveckling och medicinera alla?

De ideologiska skygglapparna i denna fråga har ett kolossalt pris. Den viktigaste uppgiften för ett mänskligt samhälle är att sätta en ny frisk och emotionellt mogen generation till världen. Sverige har idag misslyckats med den uppgiften. Vi måste se att barns utveckling inte är politik, utan vetenskap. Vi vet idag vad barn behöver för att växa till sin fulla potential. Sverige har råd att ge våra barn rätt förutsättningar, med vi har inte råd att misslyckas med nästa generation. Sverige behöver en ny familjepolitik baserad på dagens kunskap, och inte på gårdagens ideologier.

Haro är Sveriges ledande kvinnoorganisation med ett kritiskt perspektiv på svensk familjepolitik. Haro fokuserar på barns behov och ökad valfrihet.

Kommentarer (0)

Lägg till kommentar

Kommentera