Killar från klätterklubben Via Ferrata körde paket till Rumänien

Snökaos, motorbränder och nätter under bar himmel. När klätterkillarna Tero och Latte beslöt sig för att samla in och köra paket till Rumänien hade de en tuff resa framför sig. Men också en resa som bjöd på mänsklig värme, kärlek och tacksamhet.

Hej Tero! Du och din vän Latte körde alltså 60 paket till Rumänien. Varför?
- Jo men vi har ju länge velat göra något för människor som har det sämre, frågan var bara hur. Tillslut bestämde vi att vi ville göra något själva, på plats.

Hur gick det till?
Vår klätterklubb Via Ferrata har 2000 gillare, vi sa åt dem att lämna grejer vi kunde ta med oss till Rumänien. Vi hade fått en lista på saker från Aura (Hoppets Stjärnas medarbetare i Rumänien, reds anm) på saker de behöver.
Insamlingsarbetet gick till en början lite trögt, men efter en påminnelse började paketen plötsligt att ramla in i hög fart. Knappt en vecka innan avfärd stod killarna plötsligt där med 50-60 paket och undrade hur de skulle få med sig allt.

Hur tänkte ni då?
- Det löser sig, säger Tero och skrattar. Det har varit vårt motto hela tiden. Det löser sig!
Och det gjorde det. Ett par dagar senare hade de hyrt släp, packat det fullt och satt kurs mot Rumänien. En spännande men inte helt problemfri resa väntade.

På tal om saker som löser sig, hur löser man en motorbrand i Polen?
- Haha, det löser sig av sig självt. Det som hände var att kupén plötsligt blev rökfylld. Vi tror att olja läckte och brann upp. Efter en timme testade vi starta bilen och det funkade!

Det löste sig!
- Ja! Det är ju så vi är, vi tar det som det kommer. Under resan sov vi på parkbänkar och rastplatsbord... Det regnade så vi ville inte ligga på marken. Vi trivs bättre när vi får klara oss själva. Liggunderlag i naturen bara.

Vad är det för fel på tält?
- Äh, det blev ofta så sent. Tända spritkök, rulla ut madrass och sova under bar himmel, det räckte bra.
22 dagar i bil med släp och 8 dagar i Rumänien. Där fick Tero och Latte bo på Hoppets Stjärnas resurscenter i Iasi. Sedan följde ett fullspäckat schema där de träffade barnen på centret, gjorde hembesök hos fattiga familjer och delade ut bland annat varma kläder. Efter ett tag, när de sett det stora behovet, började de även dela ut mat.

Dela med dig av några extra starka minnen?
- Oj. Det är många. Ett glatt minne är Alexandra, en liten tjej med Downs på Hoppets Stjärnas center. För varje plagg hon fick, fick vi en puss på varje öga. Blir helt varm när jag tänker på henne. Alexandras mamma hade inte haft råd att köpa vinterkläder åt henne, så det blev ju succé. Ett jobbigt minne är en familj vi besökte. Ingen el eller vatten i huset. Allt de hade, möbler, kläder eller mat, kom från soptippen. Mamman och dottern hade den där uppgivna blicken... Vi åkte och köpte riktig mat åt dem, kunde inte lämna dem så. Mamman fortsatte se uppgiven ut, det var som om något dött inom henne. Det påverkade mig väldigt starkt.

Var det som ni förväntat er?
- Vi var nog lite oförberedda på att det skulle vara så hemskt, innan avfärden tänkte vi lite att "vad håller vi på med, Rumänien är ju ett EU-land, det kanske bara blir löjligt hela grejen? Och så var det så hemskt. Människor tar en dag i taget, man vet inte om man kommer få äta i morgon, om man kommer ha råd med mediciner.

Vad fick ni för intryck av Star of Hopes arbete?
- De gör ett helt fantastiskt arbete. Sådant engagemang och sådan kompetens! Pedagoger, psykologer, sjukgymnaster... De skulle kunna få välbetalda jobb var som helst i Europa, men väljer att vara kvar för att de vill göra skillnad. Mycket imponerande.

Kommer ni vilja göra något liknande igen?
- Ja, det här var ju bara en droppe i havet, det  finns hur mycket som helst att göra.