Rehabcenter i Haiti har nu invigts

Rehabcentret vid Hôpital de la Communauté Haitienne i Port au Prince, Hatiti är nu invigt. Fredagen 16 mars befann sig representanter från Sverige på plats. Enheten som ska rehabilitera och hjälpa dem som genomgått svåra operationer är nu igång.

Stefan Redéen, kirurg från Universitetssjukhuset i Linköping var en av initiativtagarena till projektet som gått under arbetsnamnet ”Haiti på fötter.
– Upplevelserna efter jordbävningen blev en markör i livet, säger Stefan Redéen. När du varit med om något sånt här, så sätter det djupa märken i dig som person. Antingen går du in och tar det på allvar, reagerar och låter det påverka din framtid, eller så gör du inte det.
– Bakgrunden till insatsen som vi idag ser genom att inviga de nybyggda rehabiliteringslokalerna, var den att vi amputerade Haitis folk, och vi tog bort kroppsdelar. Vi ville ge tillbaka en fortsättning med hopp för morgondagen, fortsätter Stefan.
– Efter Haiti katstrofen blev vi också ett starkt team där alla har något att att bidra med. När vi sen samlades och formade Haiti på fötter, har detta blivit resultatet. Vi behöver alla varandra. Då lyckas vi.

Hur har samarbetet varit mellan de olika aktörerna i "Haiti på Fötter"?
– Varje person, varje organisation, varje team har fått göra det man kan bäst på och det har bara rullat på. Inget har tvingats fram, ingen har behövt tigga pengar eller tigga uppgifter, utan allt har erbjudits. Efter det att jag kom hem blev jag tillfrågad av människor hur de kunde hjälpa till. Vart kan vi skänka pengar? Vad kan vi hjälpa till med?  Så det är som det varit förberett alltihop.

Vad är det vi ska inviga idag, drygt två år efter jordbävningen?
– Vi har amputerat mycket människor, och då blev frågan:
’Ska vi lämna dom så här?’
– Nej, det ska vi inte. Vi ska göra något så att det kan fortsätta. Det har inneburit förmedlande av utrustning som proteser och upprustning av operationssalar. Det är nu invigning av rehabiliteringscentret som de behöver för att komma vidare. Vi har också bidragit genom att samla in pengar. Så givare i Sverige och Norden i olika organisationer har bidragit till detta rehabiliteringscenter.

Bernt Härngren, kirurg från Skandinaviska läkarbanken var också med under invigningen.
Vad kommer läkarbankens insats att vara här?
– Vår förhoppning är att vi ska kunna bidra till att personalen som finns här kan känna att dom får möjlighet att utveckla både sig själva och sitt arbete. Och att vi kan förmedla kunskap till olika personalkategorier så att effekten av vår insats blir mer bestående över tid framöver och inte helt beroende av att vi varit här nu.

Tror du att det är möjligt?
– Jag tror det. Vår avsikt är ju att finnas med över tid - åtminstone några år framöver, om vårt samarbete faller väl ut. Jag tror att det kommer att göra avtryck och påverka, men självklart räcker inte detta, men det är ändå en pusselbit bland många.

Stefan Redéen sa att den här insatsen var ett ge något tillbaka till dem som amputerats. Hur ser du på det?
– I alla katastrofsituationen kommer det ett stort intresse, med många organisationer på plats och TV/mediebevakning. Då är det är lätt att samla in pengar, och det är lätt att skapa engagemang. Sen kommer vardagen när man ska bygga upp skolor, hälsovård och utbildning. Livet blir vardag, man ska försörja sig igen och i den processen behöver man hjälp att bygga upp en fungerande hälso- och sjukvård. Det tar tid och där tror jag det är viktigt att vi är med som Stefan antyder. Inte bara i den akuta fasen utan även i återuppbyggnadsfasen som är mycket mycket längre och utdragen. Det är en stor utmaning.

Gunnar Hällgren har varit med som projektledare under uppbyggnadsfasen av Haiti på fötter:
Idag är det drygt två år sen du kom till HCH, vad är din kommentar nu när invigningen är en verklighet, dina reflektioner och tankar?
– Om vi jämför med då och nu är det ju naturligtvis som natt och dag på sjukhuset vilket är mycket glädjande. Det är ju inte bara vad vi har gjort, utan det har ju fått följdverkningar för hela ledningen av sjukhuset. Nu är det rent, snyggt med fungerande ledning. Det luktar gott, det är ordning och reda. Allt är egentligen eftermälen av vårt engagemang. Det omfattar inte bara prylar och uppdatering av utrustning och sådant, utan våra personligheter och vårt sätt att agera har också fått sprida sig . Vi har egentligen exporterat ett svenskt synsätt från det förgångna som heter att man står vid sitt ord och handslag. Och det har slagit igenom. Det kommer de aldrig att glömma.

Kan du kort redogöra för din roll i projektet?
–  Jag har varit övergripande ansvarig för genomförande av projektet vi kommit överens om bland alla de organisationer som ingår i "Haiti på fötter".  Det har varit min uppgift att se till att vi också avslutar på det sätt som vi har utlovat inom organisationen och mot sjukhuset.

Har det varit jobbigt?
Ja, jobbigt har det ju varit.  Det är tur man är erfaren så att man vet hur man skall lirka sig fram i det här, för det är inte så att man kommer överens om en sak och så fungerar allt. Det är ett steg fram, och två steg tillbaks, att lirka och gå omvägar. Så mentalt har det varit jobbigt om jag ska vara ärlig. Starten är så otroligt viktig. Kommer man in fel då får man lägga ner mycket energi för att komma tillbaka på linan,. Som väl var lyckades vi få kontakt med de som arbetade här och styrelsen, vilket baserades sig på att vi enkelt och förutsättningslöst tacklade uppgifter och sen förde en intellektuell diskussion på likvärdig nivå.

Hur har det varit att jobba ihop med andra kristna organisationer och kyrkor inom ”Haiti på Fötter”?
– Jag är förvånad. Det är ju inte min starkaste sida eftersom jag inte har någon erfarenhet av det. Men jag kan säga att det fungerat över all förväntan. Jag tror att det beror på flera saker. Anledningen till att det fungerat så elegant är att vi har stramat upp organisationen från första början. Punkt till punktförbindelser hela vägen. Vad jag skulle göra, vad Stefan skulle göra och hur linjerna skulle vara. Sedan har alla hållit sig till det och det har inneburit att vi på den svenska fronten inte tappat en minut, utan alla har lojalt ställt upp i projektet och sen använt sina normala kanaler för att genomföra det.

Vad tror du om framtiden?
Nu har de ju fått en nytändning här nere. De känner sig stolta och har lättare att få resurser och unga läkare som vill vara här. Så förutsättningarna är god för att sjukhuset skall utvecklas vidare rent generellt. Det kommer inte att chansera, men det måste följas upp. Den utbildning av personal som läkarbanken nu är här för att genomföra är ett steg i den uppföljningen.


Sjukhusdirektören Jean Adrien är överväldigad av de insatser som gjorts och tacksam för det som nu utmynnat i detta rehabiliteringscenter.
– Vi är imponerade över hur chosefria svenskarna har varit och hur pragmatiska de har varit  på ett elegant och öppet sätt, säger han.
– Vi respekterar dem oerhört mycket. De har jobbat för det de tror på  och vi är imponerade över att de hållit sina ord, till punkt och pricka. Vi har dåliga erfarenheter sen tidigare från organisationer som pratat en massa om stöd och hjälp - men inte hållit sina löften. Därför är denna insats från svenskarna fullständigt annorlunda än vad vi är vana vid, avslutar Jean Adrien.

***

Efter jordbävningen i januari 2010 i Port-au-Prince så var det ett stort antal hjälparbetare där från Sverige. Ett stort antal av Hoppets Stjärnas skolor hade blivit drabbade. Eftersom Hoppets Stjärnas medarbetare fanns på plats kunde organisationen bidra med samordning av ett stort antal hjälpinsatser, inkluderande bland annat insaster av läkarteam från Sverige.
Det utmynnade i ett fortsatt uppbyggnadsarbete med namnet ”Haiti på fötter” som initierades av kirurgen Stefan Redéen från Universitetssjukhuset i Linköping. Förutom Hoppets Stjärna har Erikshjälpen, Human Bridge, Pingstkyrkan i Linköping och församlingen Livets ord i Uppsala bidragit med uppbyggnadsarbete, utrustning och ekonomisk hjälp. Arbetet har skett under Hoppets Stjärnas projektledning och som en del i Hoppets Stjärnas katastrofinsats.